Litteratur

Den litteratur som presenteras nedan är framtagen av en arbetsgrupp inom föreningen bestående av Urban Castelius, Kjell Malmros och Kurt-Allan Paulsson med bistånd av Stadsbibliotekets filial på S:t Eriksgatan. Det som styrt urvalet av litteratur är, att den har Kungsholmsanknytning. Härvid har strävan varit att få med såväl böcker som beskriver öns historiska framväxt som böcker med tidsbilder från modern tid. Även böcker i romanform, kåseriform eller bilderböcker för vuxna och barn har tagits med. I den historiska delen är Lars Wikströms Kungsholmen intill 1700-talet central liksom P-A Fogelströms böcker om Kungsholmen. Birgitta Conradssons Kungsholmen öster om Fridhemsplan och Från det yttersta Kungsholmen får även räknas dit. En Stockholmsskildrare med en särskild förkärlek för vår holme är Harald Norbelie. Hans mer kåserande böcker är förstås med.

Av de som valt romanformen har vi inte gått förbi Maria Sandels, Ivan Oljelund och P-A Fogelström.

För att underlätta sökandet, har vi tagit med böckernas ISBN-nummer  – där sådana finns – samt  bibliotekssignum. Samtliga böcker är sökbara på Stockholms Stadsbibliotek. På filialen på S:t Eriksgatan finns också en särskild hylla avsatt för Kungsholmslitteratur.

 Ahlborn Kenneth; Arnell, Håkan,  Kungsholmen : En bildsamling 1900-1975 : [Kungsholmen, Marieberg, Stadshagen, Fredhäll, Kristineberg] Förlag NN 2008

En av föreningens medlemmar är Bosse Nyrenström som här medverkar med ett 20-tal fotografier i denna bildsamling med generösa kommenterar som speglar Holmens utveckling under 1900-talet. Det börjar med en kort historik från Franciskaner- munkarnas tid för att snabbt övergå till ”De illa luktande industrierna”, de många sjukhusen ”dårarnas slott” Konradsberg. 1923 delades Kungsholmen i två församlingar – Ulrika Eleonora resp S:t Göran. En resa i bilder från förr och nu.                                        ISBN 91-976174-3-1  Bibliotekssignum Ncaa, 

Ahlin Gunnel, Lars Ahlin växer upp, Bonniers 2001

Se under fliken Kungsholmspersoner, Författare Lars Ahlin

Ahliny Anders, Ett Kungsholmskvarter. Från Traktören till Pagen, Härolden och Drabanten, Instant Book Stockholm 2011

Genom den första stadsplanen från 1640-talet för Kungsholmen bildades bland andra det kvarter som skulle komma att kallas Traktören. Det är detta kvarter boken beskriver med dess bebyggelse, fastighetsägare och verksamheter. Här fanns trädgårdar och tobaksodling. Rikets förste postmästare och grevinnan Catharina De la Gardie hade tomter med trädgård. Värdshuset Mäster Anders var välbesökt under nästan 200 år. I kvarteret tillverkade Mathias Nyberg tobakspipor och Victor Sjöberg brandsprutor. Bröderna Riis hade stilgjuteri och tryckte böcker. Brännvinskungen L O Smith öppnade ett ångkök som flyttade till Sundsvall efter den stora branden där 1888. Vid mitten av 1600-talet låg här Stockholms första glasbruk. Efter 1880 delades traktören upp i de tre nuvarande kvarteren Drabanten, Härolden och Pagen. Bebyggelsen och verksamheten skildras främst med tyngdpunkt på kvarteret Pagen. Rügheimer & Beckers stråhattfabrik blomstrade här runt sekelskifter 1900. Allmänna brandredskapsaffären expanderade ut ur kvarteret, där även Kungsholms läroverk för flickor var beläget. Den ökända tidningen Fäderneslandet trycktes här och småskollärarinnan Amanda Christensen hade slipsfabrik i Drabanten. På den största tomten i kvarteret Härolden byggdes ett stall för 46 hästar men istället för hästar skulle det först bli cementgjuteri och därefter tryckeri för tidningen Ny Dag .                                                                                                                                                           Anders Ahliny är född 1941 i Stockholm. Han är idag pensionerad arméofficer. Intresset för Stockholm och dess historia föddes under tonåren, och han har efter år på andra orter kunna återuppväcka intresset. Författaren är bosatt på Kungsholmen.                            ISBN 91 86939-22-9 Bibliotekssignum Nca

Almgren Karl G, Kungsklippan, tidigare och nuvarande bebyggelse, HSB 1983

Detta är en 4-betygsuppsats framlagd vid den konstvetenskapliga institutionen, Stockholms Universitet. Innehållsmässigt kan den ses uppdelad i tre delar: Före bebyggelsen (Bolindereran), Bebyggelsen (stadsplaner m.m.) och Vad hade hänt om bebyggelsen ej blivit av?

I andra delar på hemsidan finns berättat om, hur bröderna Jean och Gerhard Bolinder startade sin verksamhet i en enkel fastighet på Kaplansbacken 10 ,och hur man efter en blygsam start med endast ett fåtal anställda växte till en storindustri med över 1000 anställda vid sekelskiftet. Där finns också skildrat hur bröderna först köpte upp dåvarande fastigheter på berget och så småningom även lät uppföra enklare hus som bostäder till sina anställda. Då Bolinders 1932 flyttade från Kungsholmen, köpte HSB till stor del upp den mark som tillhört företaget och kåkbebyggelsen revs

I uppsatsen skildras byggprogrammets framväxt över olika stadsplaneförslag. Att det skulle bli bostadshus på klippan var klart. Det var ju HSB som var köparen. När man kom så långt som till huskropparnas utseende, var åsikterna delade. För många, för stora. För höga. Byggritningarna omarbetades och man både höjde husen och kapades dem. Den 8 januari 1934 var alla nöjda och bygget – som faktiskt redan tjuvstartat(!) – kunde börja. I oktober 1934 var de första husen inflyttningsklara. De var avsedda för en eller två personer och i huvudsak på 1 rum och kök.

Vad det skulle bli av Kungsklippan – eller Kvarnberget – var det många som hade åsikter om, nu när Bolinders flyttade till Eskilstuna. Borde inte platsen med sitt centrala läge och sin hänförande utsikt hellre ha reserverats för någon monumentalbyggnad? Redan på 1880-talet, då medel avsatts för att uppföra ett museum för statens konstsamlingar – Nationalmuseum – fanns ett förslag att museet skulle uppföras på Kungsklippan. Vidare – tidigare bebyggelse var av varierande slag. På krönet låg Bolinders små stugor kvar. De var oftast väl underhållna med små trädgårdstäppor som tillsammans bildade ett litet samhälle. Var inte den idyllen väl värd att bevara? Som kåkstaden på Södermalm. Christian Science ville också uppföra ”ett grekiskt tempel med pelare framtill på fasaden” på en tomt. Kanske hade vi fått ett eget Akropolis på holmen. Men nu blev det som det blev.                                                                                                                                                     ISBN – Bibliotekssignum Ncaa

Andersson Anna-Paula;  Wolodarski Aleksander, I Sankt Erikskvarteren, Stadsbyggnadskontoret och Gatu- och fastighetskontoret i Stockholm 2000                                                                                                                                

På fasaden till vänster om porten till Kronobergsgatan 5 sitter en liten anspråklös skylt. Den berättar om att huset uppfördes av Stockholms stad år 1901 av arkitekterna Dahl och Johansson. Vidare att det byggdes som bostadshus åt stadens arbetare med smålägenheter.  I jämförelse med det praktverk som författarna ovan bjuder om Sankt Erikskvarterens tillblivelse är den obetydlig, men vittnar ändå om att kommunen här och var månar om att beskriva hur stadens bebyggelse tillväxt och utformats.                                                                                                                               Boken kan delas in i en historisk del och en arkitektonisk. För kungsholmsbor är väl den senare delen främst av intresse för de som redan bor eller kommer att bo i kvarteren. Man får följa områdets utformning allt ifrån planeringsstadiet, med de olika förslagen till lösningar, fram till det färdiga resultatet. I ett mikroperspektiv finns också varje enskild lägenhets planlösning. Allt vävs ihop med fina bilder av huskroppar och omgivande anläggningar.                                                                         Som kontrast till beskrivningen av den färdiga anläggningen finns i den historiska delen en oljemålning av Carl Peter Hallberg från Flemminggatan (dåvarande  Reparebansgatan) . En ensam kvinna går österut på den smala grusvägen. På ett bergskrön ligger en kvarn, i fonden ligger ”Grubbens”. Tavlan är från 1868. Sex år tidigare hade Stockholms stads norra försörjnings- och arbetsinrättning öppnats, allmänt kallad ”Grubbens” efter tomtens forne ägare. Med åren växte den oansenliga bebyggelsen ut i omfång. Successivt övergick verksamheten till konventionell sjukhusvård. 1922 ändrades namnet till S:t Eriks sjuk- och vårdhem, 1926 till S:t Eriks sjukhus. I Grubbens trädgård finns en stenplatta som visar hur området såg ut vid sekelskiftet.                                                                                                                               I boken finns också ett citat av arkitekt Sven Wallander, HSB:s grundare: ”Hvarje större gata skall till sin plan ges en individuell form. Hvarje viktigare gatas plan skall vara ett konstverk och således utbildad så att dess make ej finns annorstädes. Den tanken kan man väl hålla med om att de båda arkitekterna Anna-Paula Andersson och Aleksander Wolodarski lyckats förverkliga.                                          ISBN 91-8-8827-213-3 Bibliotekssignum Ic-cz

Arnell, Håkan se Ahlborn Kenneth

Beckman Staffan, Damen i röd hatt på Epas bar, Rabén & Sjögren 1966

Jaget i romanen är konstnär, I ett närmast absurt ”projekt” söker han en förklaring till att alla människor omkring honom tycks leva lyckliga. Han väljer ut en ”vanlig” människa – damen i den röda hatten – som varje dag intar sin lunch på Epas bar i hörnan av Drottningholmsvägen och S:t Eriksgatan. Med stor noggrannhet kartlägger han kvinnans liv. Hon är i 35-årsåldern, bor i Atlasområdet och arbetar som telefonist på ett kontor på Fleminggatan. Tiden är tidigt 60-tal och skildringen tjänar främst som ett tidsdokument över holmens och den övriga stadens liv och utseende under den här tiden. Några exempel: Damen köper två Arboga mellanöl i närbutiken. Det blåtonade fönstret vittnar om att damen är hemma och tittar på TV. Vandringarna på holmen och i övriga stan kryddas av reklaminslag på husfasader som den här tiden bjöd på: Tag Tulo den lilla halsläkaren. Gislaveds bilringar. Leta guld i Pripps öl. Surf jagar all smuts på flykten. Före och efter plugget Kellog´s Riskrisp. Cirkel-te i nylonpåse. Rymlig som få – Ford Cortina. Nya Via – med djupeffekt. Mopeda så kommer ni fram. Spirella – förskönande figurkontroll.                                                                                                                                      Men det var inte Epa utan Tempo som låg i hörnet av Drottningholmsvägen och S:t Eriksgatan. På 70 talet ändrades namnet till Åhléns. Men den friheten ska väl en författare få  ta sig.                                                                                                                                                                 ISBN – Bibliotekssignum Hc

Berger Henning, Ridå, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1914

Henning Berger (1872-1944) var en man md ett brokigt förflutet. Bland annat vistades han under många år i USA. När han vid sekelskiftet flyttade tillbaks till Sverige, bosatte han sig en tid på Kronobergsgatan på Kungsholmen och får då tillsammans med Sandel, Oljelund och Fogelström räknas in bland de författare där autentiska kungsholmsmiljöer uppträder i författarskapet. Tydligt visas de i ovanstående novellsamling. Boken kom ut första gången 1903. Författarens närhet till Fleminggatan är påtaglig. Så här inleds novellen ”En kungsholmsromans”: ”Gatan ligger grå i morgongryningen. Det är en lång och bred gata, vars fond fördunklas till ett töcken och vars sidokulisser bildas av fabriker och barmhärtighetsinrättningar, av kasernliknande proletärpalats och rödbruna plank, som gömmer vedgårdar och upplagsmagasin”                                                                                    En annan av novellerna – ”En hälsning” – inleds av att Kungsholmslinjens konduktör (linjen gick utmed Fleminggatan) säger: ”Pilgatan – här är det herrn ska av”. Frånsett konduktörens vänliga påpekande, reagerar den sanna kungsholmskännaren. Pilgatan korsar väl inte Fleminggatan? Jo, det gjorde den faktiskt när boken skrevs. I Lundgrens stockholmskarta från 1885 börjar Pilgatan nere vid Mälaren och slutar vid Fleminggatan. Polishusbygget (1905-1911) bröt gatans sträckning.  Den avslutande delen bytte namn till Wargentinsgatan.                                                                                                                             ISBN – Bibliotekssignum Hc

Berggren Jan, I tullens kvarter, Tullverket 2001 

Ingår i Tullverkets  och Tullmuséets skriftserie och är rikligt illustrerad. Den behandlar närmast åren kring sekelskiftet och framåt. Här behandlas gator som Ahlströmergatan, Svarvar-, Industri-, Arbetar-, och Gjutargatan Utvecklingen från 1900-talets början till dagens väletablerade Kungsholmen. Ett avsnitt är avsatt till ”Äldre och försvunna grannar” som bland annat behandlar alla gravar och begravningsplatser på Kungsholmen. På sid. 27 finns en faktaspäckad information om vår stadsdel.                                                                                                                                             ISBN 91-631-1107-1 Bibliotekssignum Geografi och lokalhistoria, Stockholm (Ncaa); Nationalekonomi och finansväsen (Qafc-c:k.5).

 Berglund Kurt, Stockholms alla biografer, Svenska Turistföreningen 1993
Var har alla Kungsholmens biografer tagit vägen? De tillhör idag en svunnen tid. Men i Berglunds katalog återuppstår de, både de som vi rimligen borde minnas och de som kom allra först. På holmen har det  legat inte mindre än 19 biografer, 21 om man tar med dem på Lilla- och Stora Essingen. I boken beskrivs de och är nogsamt utlagda på den karta som hör till. S:t Eriksgatan, den stora biogatan,  hyste hälften av dem.    Den allra äldsta är Kungsholms-Biografen. Den öppnades 1905 och låg i Hantverkargatsbacken, nästan uppe vid Polhemsgatan. Biljettpriset var 5 öre. En av filmerna som visades det året var ”Hästkapplöpningar i Paris” En annan tidig var Pipers-Biografen, nedlagd 1908. En av Stockholms minsta biografer låg i hörnet av Kungsgatan och Kungsholmsgatan – Kungsbiografen – med 75 platser.   Om Draken – den sista av holmens biografer, invigd 1938, nedlagd 1996 – berättar boken till exempel om den färgsprakande ridån komponerad av Isaac Grünewald och om ”fästmanssofforna”, lite vågade för den tiden. ISBN 91-7156-113-7  Bibliotekssignum Imb – cz

Bergman Bo, Ett bokslut. Albert Bonniers förlag 1942

Romanen handlar om en nypensionerad lektor från ett stockholmsläroverk – synbarligen Norra Latin – som till en början ser tillbaka på sin tid som lärare och ett misslyckat äktenskap. Sedan han av en händelse möter en av sina gamla kvinnliga elever uppstår ett ömsesidigt förhållande och romanen blir framåtblickande. Bengt Lodin – vår lektor – bor på en sidogata ner mot Norr Mälarstrand och under hans ensamma promenader omnämns Kungsklippans höghus såväl som områdena kring Garnisionssjukhusets park och gamla Kungsbron. Åren verkar vara kring 1939-40. När han passerar Kungsholmstorg erinrar han sig att där ”låg fordom den egendom där Tegnér en tid var inackorderad som sinnessjuk.Tomten sträckte sig ända ner till sjön. och från stranden ropade den stackars biskopen åt passerande båtar, att han var statsfånge och att man skulle befria honom.” Citatet får stå för Bo Bergman, men vad var det för egendom? Forskning efterlyses.               ISBN – Bibliotekssignum Hc 

Bergman Jan, Stockholmspärlor, Bokförlaget Max Ström, 2010

”Gamla Kungsholmspärlor i ny bok”, så rubricerar Vårt Kungsholmen nr 36/2010 recensionen av Jan Bergmans Stockholmspärlor. Det är en rätt diger bok fylld med foton från Det gamla Stockholm och Det nya Stockholm med övervikt för det förra, den senare delen sträcker sig dock sällan längre än till 30-40-tal. I tidningen har man fastnat för att återge en bild från Fridhemsplan, troligen senhösten 1944 – man har satt på huven över dricksvattenpumpen!  Tyskarna är på väg att förlora kriget, men ännu ser vi spår av beredskapstiden avteckna sig i gatubilden. Ännu har man inte vågat ta bort den vita mörkläggningsmålningarna på spårvagnar och bussar. Linje 12 från Nockeby har just kommit in. Passagerare hastar in och ur de typiska släpvagnarna typ ”två rum och kök”, ett par gengas-bussar försvinner i dimman nerför ”100-knutars backe” och på biografen Draken spelas just nu Mûnchausens äventyr. Ett tidsdokument!                                                                                                                                             ISBN91-7126-104-4 Bibliotekssignum Ncaa

                                                                           

Biörn, Anders. Een kort relation om Kongzholmen 1689 (Nytryck Ryös Antikvariat, Sthlm 1997)
Skriften utgiven av Ryös Antikvariat  är den fjärde i en serie handskrifter. Robert Grundin och Lars Hansén skriver i förordet:  ”Även om läsningen inte blir helt lätt för en nutida läsare, har vi valt en texttrogen återgivning av såväl stavning som ordalydelse. Eljest hade en stor del av originalets tidstypiska charm gått förlorad”. Nedtecknandet gjordes i slutet av 1600-talet av Anders Biörn som då var inspektor vid Kungliga myntet – som på den tiden låg i Gamla Stan. Biörn var en av initiativtagarna till  både Kungsholms kyrka och den nya  bron till Tegelbacken                                                                                                       ISBN 91-630-5923-1 Bibliotekssignum Ncaa

Bolinder Jean, I skuggan av Bolinders verkstad, Carlsson Bokförlag 2003

Jean Bolinder, fil.lic. och ättling i fjärde led efter prästen Erik Bolinder i Vaksala och hans maka Elisabeth är väl mest känd för att ha skrivit deckare. Han har skrivit 35 stycken.. Men han har också en forskarbakgrund som historiker. Här ger han sig ikast med sin självbiografi, där han inte kan undgå att känna det Bolinderska arvet och hur det har påverkat honom. . Han väver i tiden in tidstrogna återblickar av sina anfäder. Vi möter de båda prästsönerna Jean och Carl Gerhard i deras första enkla boning i det gamla färgerihuset med adress Kaplanbacken 10. Jean är visionären med idéer som kommer att betyda mycket för företagets framväxt, Carl Gerhard den eftertänksamma, den som förvaltar pundet och ser till att allt fortlever. Men det är främst Jeans farfar Erik August Bolinder som präglat ”lille Jeans” uppväxt. Det är också ett porträtt av honom –målat av Zorn minsann – som pryder bokens omslag. De Bolinderska ättlingarna förväntas ta över verksamheten.  En del klarar inte av kraven. En sådan är Jeans pappa. Han degraderas till ”att jobba på verkstadsgolvet”, flyr och köper en gård i Östergötland, där Jean växer upp. Boken kan läsas som en biografi över Bolinder-dynastin men har tyngdpunkt i Jeans eget liv. Anekdoter och hågkomster varvas. Ett exempel: Författaren gör ett besök på 70-talet tillsammans med sin dotter till de gamla Bolinderska kvarteren. På väggen till ett hus vid Bolinders Plan sitter fyra cirkelrunda plattor, varav tre upptas av medaljonger föreställande Jean, Carl Gerhard och den senares son Erik. Den fjärde plattan är tom. Det observanta barnet säger: ”Hade det varit något med dig pappa, hade du suttit där.”                                                                                                                                                     ISBN 91-7203-561-7 Bibliotekssignum Gcz Bolinder

Brattberg Hans, Ett bostadshus på Kungsholmen, Minnesskrift 1980

Huset som beskrivs ligger i kvarteret Lavetten. Det är ett hörnhus med adress Kronobergsgatan 9 och 11, Drottningholmsvägen 1 och 3. Det ansågs på sin tid vara ett skrytbygge, färdigt år 1906 helt udda  bland övriga hyreshus på ”Svältholmen”. Här utlovades upp till 5 rum och kök, gas och elektriskt ljus, toalettrum med tempererad dusch, värmeelement och isskåp, så småningom hiss. Husets byggherre, en John Quist, hade tagit i och råkade snabbt i skuld. Under ett antal år bytte huset ägare innan stabilitet uppstod genom att de boende bildade bostadsrättsförening  1920. Med anledning av att huset år 1981 skulle fylla 75 år utgavs minnesskriften, ett bundet häfte i A4-format.  Förutom de vedermödor som föreningens tidigare styrelseprotokoll beskriver; läckande isskåp, otillräckliga värmeelement som drevs med ånga, Mälaröbussarnas osande slutstation utanför i backen upp mot Kronobergsparken, innehåller häftet miljöbeskrivningar och foton av angränsande gator och närområden som ”Kronis”, Kronobergsparken.  Ett unikt privatfoto taget från ett fönster i fastigheten bort mot Kungsholms Läroverk är från 1924. Brandstationen är ännu ej byggd och Kronoberget breder ut sig. Huset har med åren hyst några ”kändisar”. Bl.a. har ElseKleen och ”Hajen” Ulf Hannerz  –känd för att ha myntat begreppet ”slamkrypare” – bott här.                                                                                                                                                     ISBN –  Bibliotekssignum Ncaa

Bring Samuel, Simonsson Sten, Bidrag till Stockholms Bryggerihistoria, Del VII : I S:t Eriksbryggeriet på Kungsholmen, Almqvist & Wicksell, 1964

I en diger volym – den sjunde i serien – ingår en historisk presentation av S:t Eriks Bryggeri. Bryggeriet kom att placeras på Thomas Perssons vackra malmgårdsområde vid Mälarstranden. Gården som stod kvar – den revs så sent som 1902 – blev bostad åt bryggeriets chefstjänstemän, trädgården blev bryggerigård och uppställningsplats för ölutkörarna. Så kan det gå! Bryggeriet ägdes till en början av två bröder och hette Brusells Bryggeri, men vid en ombildning byttes Brusell-namnet ut mot det pampigare S:t Erik. Det var föreskrivet att bryggeriet skulle brygga öl enligt bayersk metod. 1859 var man igång. Årlig tillverkning var beräknad till 31 000 hektoliter. Under den mest expansiva tiden leddes bryggeriet av den legendariske grosshandlaren, sedermera argentinska konsuln och generalkonsuln Johan Wilhelm Smitt (1821-1904) även kallad ”Kungsholmskungen”. Boken innehåller en bra biografi över denne märkliga mans öden och äventyr liksom över ej så äventyrliga men plikttrogna styrelseledamöter, disponenter, brygg- och maltmästare m.fl. Några kapitelrubriker: Arbetsplats och arbetsförhållanden på 1860-1880-talet. D:o kring sekelskiftet. Ölsorter. Etiketter

Beslut om att lägga ner driften togs den 31 januari 1929. I slutet av april lämnade den sista ölutköraren bryggerigården. Då hade rörelsen med stor framgång pågått oavbrutet i 70 år. Namnet, som ansågs värdefullt, överfördes till Neumüllers Bryggeri på Åsögatan.

Det står inget i boken om vad som hände ölutkörarbiträdet Per Gustaf Carlsson den 23 januari 1890. Om denna sorglustiga händelse kan du läsa under fliken: Kungsholmiana på mitt sätt. Kapitelrubrik: Bryggeriepoken.

ISBN – Bibliotekssignum Pmba

Broar (Skriftserie)
Det finns väl ingen mer stadsdel som har fler broar än Kungsholmen – kan verkligen göra skäl för namnet ”Stadsdelen mellan broarna”.

För oss bronördar finns en liten skriftserie som omfattar

S:t Eriksbron 1909,

Den ombygda S:t Eriksbron 1935

Västerbroleden Stockholms stads hamnbyggnadsavdelning 1935

Stora Essingebron Stockholms Hamnstyrelse 1928

Nya Tranebergsbron – förslag av major Ernst Nilsson 1932

Den nya Tranebergsbron och dess tillfarter – Stockholms stads Hamnstyrelse 1934                                                                                                                                           ISBN –  Bibliotekssignum Ncaa

Cedergren Märta, Kungsholms Västra barnkrubba, En historik över Sveriges äldsta daghem, Umeå 1989

Utvecklingen av barnomsorgen på Kungsholmen under 135 år – från barnkrubba till ”dagis” – skildras i denna lilla skrift .  Upprinnelsen till det hela var, att några kvinnor i församlingen startade en verksamhet för att ta sig an barnen till fattiga arbetande mödrar. Idén hade de hämtat från Frankrike. Till en början lånade man ett rum på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt på Kungsholmstorg. Med tiden flyttade man till Mäster Anders på Kungsholmsgatan, vidare till Garvargatan och S:t Eriksgatan. År 1909 flyttade man så in i det nuvarande huset i Stadshagen (Gula huset). Under dagen hölls barnen under uppsikt, hölls rena och fick näringsrik mat Men det var också viktigt att barnen skulle hjälpa till, till exempel med disken. Julfesterna lyste upp vardagstillvaron. Då blev det gröt och tårta under många år skänkt av garvare Lundin, en känd kungsholmsbo. En så pass modern företeelse som att ta emot ”nattbarn” tillämpades så tidigt som 1870. Idag bedrivs verksamheten av kommunala Västra Kungsholmens Förskoleenhet.                                                                                                                                 ISBN 91-7174-427-4 Bibliotekssignum Em-cz

Charleville Jahn, Si, här har du Hessingen – landet mitt i sta´n, Stockholms läns hembygdsförbund, 2008

Inte mycket har tidigare skrivits om essingeöarna frånsett ett litet 32 –sidigt häfte så gott som utan bilder av essingebon Eric Stapelberg år 1966 (ej anmäld här). Det är inget att undra på, då Stora Essingen så sent som år 1906 endast hade 72 personer mantalsskrivna på ön. Det saknas ärorik förhistoria. Det berättas visserligen att öns ägare på 1600-talet, fältherren Lennart Torstensson på Ulvsunda, lät sig ros över några gånger till ön inför planer på ett tänkt lusthus, och visst svepte Carl Michael Bellman förbi här på 1760-talet med sin Ulla (Bellmans epistel nr 48) där en krog ”Lugnet” låg strategiskt nere vid vattnet. Men annars var det tyst om ön, till dess man på 1840-talet började flytta över straffångar från Långholmen hit. Meningen var, att de skulle bryta sten för stadens allt större behov av huggen gatsten. Men snart hittade man bättre sten i Huvudsta. Nystart blev det först när en flottbro byggdes år 1917 och den totala vändpunkten kom kring 1930-talet, då en järnbro stod klar för bil- och busstrafik.     Det är därför naturligt att denna hembygdsbok mest behandlar ön i ett 1900-talsperspektiv. Inte mindre än 36 avsnitt av ”Gata upp och väg ner” är knutna till dagens bebyggelse. Intervjuer av och återblickar från gamla essingebor som minns sin skola (mycket skolfotografier), den gamla närbutiken, nedlagda industrier, scouterna, idrottsklubben och inte minst öns kvarterspolis under 32 år ”Polis-Nisse” finns med allt rikligt illustrerat med fotografier insamlade ur gamla familjealbum. Slutligen – ett avsnitt i boken tar upp namnet Hessingen. Heter ön så? Redan på Johan III tid förekommer stavningen ”Äsingen” i ett bytesbrev från omkring1580. Men varför H-förslaget? J Charleville menar att det enbart är en släng av roslagsmål (Jfr ”H´österman”). Och öarna ligger ju i Uppland. Gränsen mellan landskapen går mitt i Essingesundet. Men varför då Hessingen i bokens titel? -Det låter vackert …..och kul, menar författaren.                                                                                             ISBN 91-85760-17X Bibliotekssignum Ncaa

 Collste Britta, Jarnvall Gerd, Kristineberg mellan slottet och vattnet, Stockholms Stadsbyggnadskontor, 2:a upplagan, 1984

En stadsdelsstudie över Kristineberg innehållande historik, de första stadsplanerna och utbyggnaden genom åren. Ett särskilt intresse får de s.k. ”myrdalarna” de barnrikehus som uppfördes åren 1936-1937. Befolkningsutvecklingen, tillgängligheten och trafiken samt nödvändigheten av grönområden behandlas också. Beskrivningen ”kryddas” med intervjuer av ”de som var med från början” jämte nyinflyttade. Illustrerad med teckningar, foto och diagram.                                                                                                                             ISBN – Bibliotekssignum Ncaa

                                                                                                                                         

Conradsson Birgitta, Kungsholmen i Stockholm, Stockholms Universitet 1966

Boken är författarens licentiatavhandling i nordisk och jämförande folklivsforskning vid Stockholms universitet . Underrubriken är: ”En stadsdels utveckling från hantverks- till industriområde”

År 1840 bodde endast 3 % av alla stockholmare på Kungsholmen. Under de följande 50 åren skulle invånarantalet i det närmaste niodubblas till drygt 26 000 personer. Författaren har valt ut fyra årtal – 1840, 1860, 1880 och 1890 och använder samma struktur för att beskriva utvecklingen av: 1 befolkningsförhållanden, 2 den yttre miljön och 3bostadsbebyggelsen .                                                                                                                                             Det är en resa för den minsta och mest bortglömda stadsdelen till ett starkt exploaterat industriområde och en utpräglad  arbetarstadsdel.En komprimerad beskrivning av utvecklingen under 50 år på knappt 100 sidor.                                                                         ISBN – Bibliotekssignum Ncaaz Kungsholmen

Conradsson Birgitta, Kungsholmen öster om Fridhemsplan, Stockholmia Förlag 1997                                                                                                                         

Förlaget Stockholmiana beskriver boken som ”en urban hembygdsbok som spänner över fyra sekler”. Visserligen klarar författaren perioden fram till år 1800 på 19 sidor, men sedan blir det rikligare och strikt kronologisk:                                                                                                                                Kungsholmen på Samuel Owens tid 1800-1845                                                                 Bolinders rike 1845-1890                                                                                                Arbetarnas Kungsholmen 1890-1920,                                                                                    Tjänstemännens Kungsholmen 1930-1950,                                                                       Kungsholmen idag och i framtiden                                                                                              ISBN 91-7031-039-4 Bibliotekssignum Ncaa

Conradsson Birgitta, Från det yttersta Kungsholmen, Stockholmia Förlag  2004

Boken utgår från geografin – en tänkt rundvandring i S:t Görans församling år 1929 med tillbakablickar. Utgångspunkten är Rålambshov. Därefter Marieberg, Adolfsberg, Klastorp, Fredhäll, Kristineberg, Holmia, Hornsberg, Stadshagen, S:t Eriksgatan och Fridhemsplan.                                                                                                                                          I ett avslutande kapitel redogör författaren för ett 50-tal intervjuer med den första generationen – de som flyttade in till den nya stadsdelen under 1930- och  40 talen.

ISBN 91-7031-105-6  Bibliotekssignum Ncaa

 

Dyhlén Göran se Rosell Carl Magnus 

Erséus Johan,  Kungsgatan, ett sekel på Stockholms paradgata.

Detta nyutkomna praktverk innehåller för oss kungsholmare en hel del intressanta skildringar, bland annat om den icke genomförda delen av Lindhagensplanen som skull ha givit oss en esplanad alternativt en  boulevard fram till Rålambstorget vid Fridhemsplan. Det beskriver också Kungsbron och Centralsaluhallen och den lilla bit av Kungsgatan som fortfarande finns på Kungsholmen – ”den röda Kungsgatan” med VPK , Ny Dag och Flamman.                                                                                                                                           ISBN 91-7126-205-9   Bibliotekssignum Ncaa                 

Fogelström Per Anders, En bok om Kungsholmen, Bonniers 1965

Detta är en grundbok för alla som vill känna Holmen. Fogelström och tecknaren Stig Claesson (Slas) gör i sin skildring en fängslande resa genom århundradena, från Munkelederne, via bland annat ”industrispionen” Charles Apelqvist, montören Samuel Owen, alla lasarett och kuranstalter längs Hantverkargatan – vidare genom Permans och Pipers trädgårdar, de fyra ”kungarna” – Westin, Lundin, Smidt och Smitt, svältholmens storgata – Fleminggatan med bland annat Grubbens, Bolinders, de två judiska begravningsplatserna, Garnisionssjukhuset, sjuderiet, Tegeltraven, konstnärskollektivet på Smedsudden fram till 1960-talet och Essingeleden.                                                             ISBN 91-0-045021-9  Bibliotekssignum Ncaa

 

Fogelström Per Anders,  300 år på Kungsholmen, Kungsholms församling 1972

Författaren har kallat verket ”ett bildurval med kommentarer”. Trots det och trots att boken omfattar endast 62 sidor är det en mycket informativ skrift om inte bara församlingen (som firade sitt 300-åriga jubileum just år 1972) utan också om Kungsholmens utveckling – alltifrån församlingsbildningen via trädgårdar och hantverkare till militärer och industrier. Här finns också kapitel om Fleminggatan, Kronobergsparken och Kungsklippan.                                                                                        ISBN –  Bibliotekssignum Ncaa

Fogelström, Per Anders, Vävarnas varn, Bonniers 1981

 palten dit dig leder”. Så rubriceras ett av kapitlen i boken om vävarna i de nya klädesfabrikerna på Söder. Citatet minner om de kvinnliga fångar som arbetade vid det beryktade salpetersjuderiet som låg på Kungsholmen mellan åren 1749 och 1779. Under den fruktade f.d. hovtandläkarens J.E.Ehrenreich ledning rädde fasansfulla förhållanden när den för krigen så viktiga salpetern skulle utvinnas. Utgångsmaterialet var allsköns mylla, lera, gatusmuts blandat med ruttet kött från bl.a. däggdjur, fiskar, fåglar, och med människors exkrementer, så kallad rötjord. Denna skulle alltid vara fuktad med rutten urin, ständigt grävas om och vändas, för att processen skulle fortgå. Så skulle hela brygden sjudas i stora kopparpannor, ett tillräckligt otrevligt arbete för tukthusarbetarna, tyckte man, för att passa dem som straff.

Ett av vävarnas barn – Sofia – hamnar oförskyllt i miljön.                                             Bellmans strof ur Fredmans epistel nr 48 där han raljerar med nymfen Ulla Winblad, förmår inte förta ohyggligheterna.

Såg du nu Marieberg,/så se längre neder,/med en gul och bleknad färg/                                                                                                                                                        Sig ett tjäll utbreder.                                                                                                                 Fönstren glittra, kännen i/ Ej Salpetersjuderi?/ En gång, Ulla, raljeri!/ Palten dit dig leder. ISBN 91-0-047643-9  Bibliotekssignum Hc

Fogelström Per Anders, Mödrar och söner, Bonniers 1991

Boken är en roman, en stark roman, vars handling hela tiden utspelas på Kungsholmen. Det är en miljö som Fogelström är väl bekant med. Se för övrigt: ”En bok om Kungsholmen 1965”och ”300 år på Kungsholmen1972”av samme författare. Fogelström bodde också en tid på holmen. Bokens handling tar vid i slutet av 1800-talet och sträcker sig en bit in på 1900-talet. Romanens två huvudgestalter, Lilly och Gustaf arbetar och har arbetat på ön. Hon i Pauli Parfymfabrik och han på Ekmans Mekaniska snickerifabrik. Även det persongalleri som omger de båda huvudpersonerna är trogna ön. Så låter författaren läsaren få insyn i skilda arbetsplatser som Bolinders, S:t Eriks Bryggeri vid Kungsholmstorg, Garvare Westin och Palmcrantz nere vid mälarstranden liksom i institutioner som Karolinska, Myntverket och Kurhuset. Allt är med. Det är heller ingen tillfällighet att en av personerna i romanen råkar bo i samma hus som skarprättare Gustav  Dahlman på S:t Eriksgatan. Genom en av de anställda på AB Separator skildras den första storstrejken, och vad den och senare strejker kommer att få för följder för de anställda på fabriken, ett tidsdokument bland många. Även hur ett liv byggs upp och avslutas beskrivs genom inblick i de förhållanden som råder såväl  på Frimurarordens barnhem i Kristineberg som Försörjningsinrättningen, ”Grubbens” på Fleminggatan.                              En karta över ön kring sekelskiftet, med huvudpersonernas bostäder och arbetsplatser, underlättar orienteringen.                                                                                                                                   ISBN 91-0-055211-9 Bibliotekssignum Hc

Fogelström Per Anders, Ur det försvunna, Albert Bonniers Förlag, 1995

Boken är en relativt sen produktion (Per Anders gick bort 1998) och är samlad kring ett antal ämnesområden av kommunal eller social inriktning. Några exempel: Berg och vatten, Framtid i fotogenljus och Under snuskets herravälde. Boken innehåller mycket Stockholmiana men även en del Kungsholmiana. P A visar t.ex. på hur många gatunamn förskönats med åren (Namnens hemligheter). Dödgrävargränd blir David Bagares gata, Katthavet – där kattor dränktes – blir Berzelii park. Och för vår del, Loppbacken blir Parmmätargatan och Lortfjärden blir Riddarfjärden. Mängden av långhus på gamla kartor förvånar en ovetande. Det är repslagarbanorna, ofta förlagda på malmarna där det fanns gott om plats. ( Baklänges mot målet). Kungsholmen hade en av de längsta. Den 400 m långa byggnaden sträckte sig längs nuvarande Fleminggatan från Scheelegatan upp mot dagens Polhemsgata. Den var anlagd av J.J. Nyman 1689. I kapitlet Dihlströms & Grubbens klaras ut att den förra var en arbetsinrättning, där de intagna sattes i hårt arbete och arbetsvägran bestraffades, medan Grubbens var en försörjningsinrättning där de intagna visserligen fick göra rätt för sig – om de orkade –men behandlingen var human. I årsberättelsen för Grubbens för år 1890 meddelas att ”till Karolinska mediko-kirurgiska institutet har för den anatomiska undervisningens behov överlämnats 128 lik efter vid inrättningen avlidna personer. Som PA skrivit vid ett annat tillfälle: ”Så kom då till slut de allra onyttigaste ändå till nytta” (Fritt citerat).                                                                          ISBN 91-0-056123-1 Bibliotekssignum Ncaa

Friman Helena, Stockholm svart på vitt, Stockholmia förlag 2011

Boken innehåller fotografier från innerstaden från tiden 1860 – 1960 jämte kompletterande text. De sex innerstadsstadsdelarna som beskrivs i ord och bild är Gamla stan, Norrmalm, Vasastaden, Östermalm, Kungsholmen och Södermalm . Kungsholmsdelen (44 sidor) har en del bilder som inte förekommer i tidigare verk av detta slag. Inledningsbilden är ganska dramatisk. Ett gäng ungdomar stående på ett isflak mitt i fartygsrännan på Riddarfjärden. Bilden är tagen från Västerbron 1948 av KW Gullers. Hur gick det för dem? Ett annat exempel: Polishuset i all sin imperiala prakt sett över grundläggningsarbetena för det blivande Rådhuset. Bilden är från 1913.                                                                                                                                                                                ISBN 91-7031-232-8 Bibliotekssignum Ncaa

Garellick Robert, Stockholmsfärg, Fotografisk antologi 1910-1960, Värnamo 1998

Samtliga bokens bilder är i färg, även de då färgfotografering i allmänhet var ett okänt begrepp. Unika bilder – de tidigaste redan från 1910-talet – är tagna av fotografer som redan tidigt började experimentera med färgfototekniken. Bilder från Kungsholmen har fått en egen avdelning. En karta över holmen visar motivens läge.  Några exempel: Stadshuset i vardande tagen 1921 eller en bild över Marieberg från 1926 tagen från Långholmen med både ammunitions- och porslinsfabriken i fonden. Och nere vid stranden Mårten Triewalds malmgård – då som nu röd med vita knutar.                          ISBN 91-630-6946-6  Bibliotekssignum Ncaa

Geijerstam Bengt, Unge Ingemar, Över Stockholms vatten. Broar i bild och text, Byggförlaget 2005 (112)

Att Mälardrottningen är beroende av sina broar är odiskutabelt – Geijerstam (foto) och Unge (text) har här avbildat och beskrivit alla 53 broarna. De är fotograferade i ett stundtals hisnande perspektiv och Unges ofta humoristiska och frimodiga texter påminner om tonen i Harald Norbelies Stockholmsböcker. Platsar boken i en lista över Kungsholmiana-litteratur? Nästan en fjärdedel (23%) av broarna leder till Kungsholmen – eller bort om man så vill – så den kan nog få vara med. De 12 är om man går medurs med start vid Stadshuset: Stadshusbron, Västerbron, Essingeledsbroarna (E4:an), Alviksbron, Mariebergsbron, Tranebergsbron, Ekelundsbron, S:t Eriksbron, Barnhusbron, Kungsbron, Blekholmsslingan och Klarabergsviadukten.                                                                                                             ISBN 91-7988-263-3 Bibliotekssignum Ncaa Ppcd

Gjöding Olof Justius Kongsholmsminne 1754

När man sprängde sig igenom Hantverkargatsbacken på 1800-talet blev en del av Kronoberget kvar. Uppför backen – parallellt med Hantverkargatan – strävar idag Olof Gjödingsgatan. Den minner om prästen och scolemästaren Olof Gjöding (1717-1767). Hans skildring av Kungsholmslandet som det gestaltade sig i mitten av 1700-talet har han samlat i Kongsholms-minne (1754). Det är få förunnat att ta del av originalutgåvan av denna bok, eftersom den inte är tillgänglig på vanliga bibliotek. Vi hade turen att få bläddra i Stockholms Stadsmuséums exemplar. Här är några reflektioner och ett citat.                                                                                                                                                  Boken var ej så stor och pampig som vi trodde. Måtten är ca 18 x 14 cm, sidantalet 160, stilen är fraktur. I slutet av boken finns en karta över holmen från 1752. I början finns några personliga tankar om varför han skrivit boken. Han skriver: ”Tiden jag användt at sammanskrifwa detta Kongsholms Minne har inte warit under Läs-timmarna i Scholan; utan sinnen behöft liksom förfriskning, och någon omväxling, sedan de hela dagen blifwit prässade och trötte af läsning och Barna-sorl”.

Boken är indelad i tre delar; 1:a,  2:a, och  3:e Boken. Här en kort beskrivning över huvudinnehållet:

1:a Boken

Kap.1 Om Kongsholms utseende i den äldre tiden tillbaka.

Kap.2 Holmens olika namn och hur de kommit till.

Kap.3 Tegelbrukens anläggning. Den äldre glasbrukstiden. Drottning Kristinas förläningar. Jungens glasbruk. Slorffs vantmakeri

2:a Boken

Kap.1 Solna-tiden fram till egen församling. Kyrkan anläggs och invigs

Kap.2 och 3 Kyrkans utseende och inredning. Kyrkoherdar och kaplaner

Kap.4 Om Kongsholms skolor. Om  skolan skriver Gjöding:” Lärarens lefnad är Lärjungens rätte-snöre

3:e Boken

Kap.1 Om Lazarettet

Kap.2 Om det nya glasbruket. Bedrägeriet.

Kap.3 Om Kongl. Jakt-warfwet.      Salpetersjuderiet. Olika fabriker på holmen.

Kap.4 Om hantverkarna. Privilegierna.                                                                                         ISBN –  Bibliotekssignum Ncaa                                                                                                  Boken finns nu även i faksimil på vårt bibliotek på S:t Eriksgatan

Gotby Cina, Evigt brinnande tid, Amfora Förlag 1992

Livet inom Konradsberg eller Rålambshovs sjukhus, som det kom att kallas innan nedläggningen 1995 i samband med den stora psykiatrireformen har beskrivits av bl.a. Gunnel Svedberg (se nedan) Det här är en lite annorlunda skildring. Gotby har valt att berätta med bilder. I en intervju med Lars Epstein (DN april 2014 ) tänker hon tillbaks till den tid mellan 1985 och 1989 som hon nästan dagligen tillbringade bland patienterna på avdelning 6. Bilderna som vittnar om ensamhet men även om närhet och ömhet talar för sig själva. I rökrummet där dimman tätnar har fotografen tåligt väntat ut det förtroende som är nödvändigt för att komma patienterna nära.        Boken innehåller även en förtext av Johan Cullberg samt ett antal episodbeskrivningar förmodligen av författarinnan själv. Ett liknande upplägg upptar den senare delen av boken där fotografen skildrar ett psykiatriskt sjukhus i Managua i Nicaragu.                                                                                                                                           ISBN 91-630-1130-1 Bibliotekssignum VI(yb)

Hallström Paul, Kungsholmens realskolas nya byggnad, Stockholm 1908

Lördagen den 1 februari 1908 klockan 1.30 e.m. invigdes den nya skolbyggnad, som kom att ersätta de tidigare med adress S:t Eriksgatan 14 och 6..Till invigningen hade Hans Majestät Konungen Gustaf V lovat närvara. Massor av stadens honoratiores var inbjudna och – ” så länge utrymmet medgiver” – lärjungarnas föräldrar och målsmän.  För det högtidliga tillfället författade skolans rektor Paul Hallström en minnesskrift. En omfattande utredning låg till grund för byggandet. Tre arkitekter tävlade om förslagsritningen. En av dem var Ragnar Östberg.  När man. väl kom igång, försenades uppförandet av  både den stora lockouten 1905 och en mindre bland målarna år 1907. Minnesskriften beskriver utförligt alla utrymmen omfattande såväl skolsalar, specialsalar (fysik- kemi- gymnastik-och teckningssalar, bönesalar?) som  högtidssal för 600 personer samt en vapensal. Det senare utrymmet föranstaltat av, att man på skolgården avsåg att avgränsa en del för skjutövningar! Utom skotthåll, får man förmoda, skulle även beredas plats för en skolträdgård med plats även för fjällväxter. Tre bostadslägenheter fanns,  avsedda för skolans vaktmästare, maskinist och gårdskarl. Värmesystemet, som var ångdrivet, var levererat av Munktells i Eskilstuna,  en gammal kungsholmsbekant! Det målades och snickrades in i det sista, innan skolverksamheten kunde ta sin början.

Så slutar rektorn: ”Måtte de förhoppningar om en ljus framtid för detta läroverk, som osökt framkallas genom byggnadens härliga läge, vackra yttre samt prydliga och ändamålsenliga inredning, inte komma på skam! Måtte i denna byggnad släkte efter släkte fostras till dugliga, ädla och rättänkande medborgare, som bliva till heder för sin vackra fädernestad, till gagn och välsignelse för ett älskat fosterland!                             Hela byggföretaget kostade 820 076 kronor och 55 öre. Väl använda pengar kan man väl idag tycka.                                                                                                                                             Till beskrivningen hör också : Rummens användning och dimensioner våning för våning, fyra fotografier samt en  planritning.                                                                                          ISBN- Bibliotekssignum Ncaa

Hellspong Mats, Det Grubbska fideikommisset på Kungsholmen i Stockholm, Saga och sed, Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok, Uppsala 2013, Särtryck ur tidskrift

På 1990-talet färdigställdes S:t Erikskvarteret – ett arkitektoniskt prisbelönt område utefter Fleminggatan. År 1890 öppnades här Stockholms stads norra försörjningsinrättning – i folkmun kallad ”Grubbens”. Namnet hänsyftade på en tidigare ägare av markområdet. Författaren har ägnat tid åt denna familj men även sökt sig längre tillbaks i tiden för att beskriva tidigare ägarförhållandena.

Drottning Kristina är känd för att ha donerat delar av holmen till olika framstående ämbetsmän. Så t.ex. fick Knut Posse år 1845 ett område som senare blev Inedal, Schering Rosenhane förärades det stora kvarteret Åkermannen år 1652. Efter Karl XI reduktion ägdes detta kvarter av handelsmannen Hans Lenman, som bosatte sig i hörnet av Reparebangatan (nuv. Fleminggatan) och Trädgårdsgatan (nuv. Scheelegatan). Efter ytterligare ägarbyten hamnade så egendomen i mitten av 1700-talet i familjen Grubbs ägo. Släkten Grubb kom ursprungligen från Norrland. Många var handelsmän. En av dem var Wilhelm Grubb – en klädes- och sidenhandlare. Vid sin död 1753 lämnade han efter sig en stor förmögenhet. Hans son Hans Grubb köpte år 1759 in den f.d. Lenmanska egendomen. 1774 förvandlades det stora området till ett fideikommiss inom släkten Grubb. Nu kallades det stora obebyggda området norr om Reparebangatan ”Grubbens gärde”. Efter drygt 100 år var det Grubbska fideikommissets saga all – dels genom att ingen manlig arvtagare fanns, dels genom at marken försåldes. Köpare var Johan William Smitt – inte okänd bland kungsholmsborna som en av ”kungsholmskungarna”. Om honom kan man läsa mer under hemsidans flik ”Kungsholmspersoner”.

Författaren slutar med att vederlägga uppgiften om, att det är den finska släkten af Grubbens som skulle ha bebott de forna Lenmanska ägorna och sålunda gett namn åt området och försörjningsinrättningen. I t.ex.boken Stockholms gatunamn, i ett par av P A Fogelströms böcker (En bok om Kungsholmen och Ur det försvunna) samt i Harald Norbelies Vårt Kungsholmen finns denna felaktiga uppgift. Ingen ur denna släkt bodde på Kungsholmen, hävdar författaren.                                                                                                 ISSN-nr 0586-5360 Bibliotekssignum M(p)

Helmer, Hans-Göran, Sevéus, Valentin m.fl., Kungsholmsvärden 1997

Detta är en skrift utgiven av Kungsholms socialdemokratiske förening till dess 75-årsjubileum. Skriften tillägnas alla de som deltagit i det lokala föreningslivet och skapat Kungsholmsvärden under 75 år. Ur innehållet:                                                                             Att engagera sig                                                                                                                                     att leva och bo                                                                                                                                       att arbeta och lära                                                                                                                                 att utvecklas                                                                                                                                            att hålla liv i rörelsen                                                                                                                            att fortsätta växa.                                                                                                                               ISBN 91-630-6151—1  Bibliotekssignum Ncaa

Holmbäck Bure, Litteratörernas kvarter, Höjering  Stockholm 2000

Västra Kungsholmen har på flera sätt fått en starkt litterär prägel.  I gatunamn och kvartersnamn finns över 70 påminnelser om den Svenska litteraturen. På Lilla Hornsberg, vaktstugan från 1600-talet hade Sveriges Författarförbund sin fasta punkt i mer än 30 år. Nu finns där sedan tio år De litterära sällskapens samarbetsnämnd – DELS.                           I boken berättas om husets 350-åriga historia, om slottet Hornsberg och Kungsholmens utveckling under åtta århundranden – från medeltidens klosterliv och stormaktens slott och parkanläggningar till tungt industriområde och därefter förvandlingen till modern storstadsbebyggelse.                                                                                                                        ISBN 91-972135-8-6  Bibliotekssignum Ncaa

Holst Charlotte, Pemer Mats, Nya Hornsberg, Produktion Vulkan, 2014

Hornsberg – från bryggeri till bostäder.

Stockholm växer så det knakar och ett av de områden där det byggs är Nya Hornsberg.  Det märks inte minst på SL:s ändrade linjesträckningar. Denna del av Kungsholmen har haft många ansikten under årens lopp. Vid förra sekelskiftet dominerades området av bryggeriverksamheten. Här har det legat ett storbageri, ett gruslager och ett kluster för läkemedelsindustrin. Om detta handlar en del av boken, liksom om sockerbruket på 1700-talet och koloniträdgårdarna i början av 1900-talet.

Merparten av boken handlar om den nya stadsdelen. Den stadsdel som har vuxit fram sedan millennieskiftet och som har kallats ömsom Hornsberg, ömsom Lindhagen. Eller nordvästra Kungsholmen, kort och gott.

Eva-Karin Gyllenberg, DN                                                                                                                                                       ISBN 91-637-7272-6 Bibliotekssignum Ic

Isaksson Ulla, Kvinnohuset. Tidningen Vi och Raben & Sjögren  1952

”Huset stod nästan mitt i stan. Ett högt, fyrkantigt, vitskimrande torn mitt bland de andra, de vanliga husen”. Det är inte svårt att föreställa sig att Ulla Isaksson hade huset som reser sig som ett utropstecken i slutet på Fleminggatan i åtanke, när hon skrev romanen. Det var ett hus som skulle rymma allt en ensam, barnlös kvinna kunde tänkas behöva för en trivsam och välordnad tillvaro, men där också intriger och skvaller kunde blomma, inte minst när en och annan besökande mansperson letade sig uppför de snirkliga trappuppgångarna.Det finns starka personskildringar i romanen. En att minnas är Rosa(16) – portvaktens dotter – som i romanen beskrivs som ohjälpligt lång, klumpfotad och fumlig – och hennes tillvaro som springflicka i huset och hennes tragedi. Romanen har också filmats och Rosa spelades då av dramatenskådespelerskan Ulla Sjöblom, av en händelse uppfödd på Fridhemsgatan bara något kvarter från Kvinnohuset.                                                                                                                                     ISBN -. Bibliotekssignum Hc

Janse Bo, Åren på Kungsholmen, 2005
Boken berättar om en pojkes uppväxt på Kungsholmen under efterkrigstidens första decennium (1946-57). Den skildrar livet på Pipersgatan och Bergsgatan med alla dess småbutiker, Piperska muren och Kungsklippan, om att vara elev på Fagerlinds-Moselius småskola och i Kungsholms läroverk på femtiotalet.                                                              ISBN – Bibliotekssignum Lz Janse Bo

Jarnvall Gerd, se Collste Britta

Johannesson Lars, Berättelsen om ballongen Svea, Stadsvandringar 13        (/s. 19-21), Stockholms Stadsmuseum 1990

Måndagen den 30 april 1894 stiger ballongen Svea upp från Svea Ingenjörsbataljons kaserngård intill Jaktvarvsgränd. Ägare är S A Andrée –Örnens kommande befälhavare. Ballongen är fjättrad och stiger till 175 meters höjd. Häruppe tas en fotografisk bild i varje vädersträck. De första flygfotografierna över Stockholm är ett faktum.

Utsikterna är:

  • Mälarens inlopp till Stockholm. Smedudden, Marieberg och Långholmen i fonden.
  • Rålambshov med LillaKonradsberg och tobakslador. Konradsberg”Dårarna slott” i centrum.
  • Kristineberg mot Ulvsundasjön. Man skymtar också Stockholms Sjukhem och det nyuppförda S:t Görans sjukhus. I bakgrunden Stora Bryggeriet.
  • Nordvästra Kungsholmen med nyanlagda Kronobergsparken i fonden, ”Hyddan”, Täckmans trädgård, Järnvägsbostäderna m.m. Norrmalm i bakgrunden.                   ISSN 0349-1870 Bibliotekssignum  Ncaa

Johansson Bernt, Stan blev min, Stockholm 2007

Bernt växte upp hos sina morföräldrar i stadsdelen Holmia på Kungsholmen. Holmia  bildades under 1890-talet som ett filantropiskt bostadsaktiebolag för att bygga ”lämpliga och  sunda bostäder åt arbetare i Stockholm”. Tomten hade tidigare tillhört både Frimurarbarnhemmet och Stora Bryggeriet nere vid Hornsberg. Bernts morfar som var anställd som smed och hästskomakare(!) på bryggeriet flyttade in här kring sekelskiftet. Bernt som är född 1930 beskriver i boken Holmias tidigare historia samt sin egen uppväxttid i området. År 1935 flyttade Bernt till Fredhäll. sedan föräldrarna flyttat ihop och fått en lägenhet där. Livet i ”Freddan” för en kungsholmsgrabb upptar större delen av boken. Kronologiskt  skildras händelser som: Striderna mellan Freddan ock Krillans grabbgäng (stadsdelen Fredhäll ansågs lite ”finare” än Kristineberg med sina ”myrdalsungar”), matiné-besöken  på lokalbiografen Tranan (35-öre med bl.a. Ken Maynard), scout-livet och kollo-vistelsen på Barnens ö, bussningen till Flatenbadet på somrarna med bullar och mjölk, lanseringen av det första seriemagasinet ”Stålmannen”, Ulven-olyckan och bomben över Eriksdal på Söder samt ”Sabbatssabotören”,  för att inte tala om vilka minnesspår fredsdagen den 7 maj 1945  satte i  den då tonårige Bernt. Det är också nu tjejerna kommer in i berättelsen, och alla nu bortglömda danshak Vinterpalatset, Bal Palais, La Visite m.fl aktualiseras på nytt. Fredhälls egen tragedi – händelsen när 96:ans buss (ej 56 som boken uppger) gick över räcket på Essingebron i november 1948 – där bara en av passagerarna överlevde, finns också med liksom  beskrivningen av ungdomstillhållet ”Tallis” nere vid Karlbergskanalen.                                                                Det är tacknämligt att Bernt efter ett livslångt yrkesliv på FOA har tagit sig för att skriva ner vad en  kungsholmsgrabb upplevde vid tiden före och under andra världskriget.   Boken är rikt illustrerad. Tyvärr fordras förstoringsglas för att ta del av bildinnehållet.                                                                                                                                                                   ISBN 978-91-633-4134-2  Bibliotekssignum Lz

Karlström Sigvard, Ett fagert hus i en godan stad, Stockholm 1978

Boken är ett dokument om Trygg-Hansas huvudkontors framväxt i kvarteret Brädstapeln intill Barnhusviken på holmen.

Den inleds med en krönika om Kungsholmen i text och bild. Enligt författaren är krönikan ett försök att skildra människor och miljöer i gången tid för att få en bakgrund till det Kungsholmen vi möter idag. Drygt en fjärdedel av boken upptas av denna krönika medan huvuddelen rapporterar om hur det gick till när Trygg-Hansa byggde sitt nya kontorshus. Krönikadelen handlar om holmen framväxt från munktiden på 1200-talet över Gustav Vasa-epoken då munkarna fick lämna ön. Vidare om hantverken som etablerats där under tidens gång och hur kyrkan och utbildningen växt fram. Om den första bron över Blekholmen och hur övriga broförbindelser växer fram får även utrymme inte minst därför att Trygg-Hansahuset nu ligger nära det gamla brofästet. Ett par avsnitt handlar om bränder på ön och om försäkringstekniska beräkningar  som väl är av intresse för Trygg-Hansa. Sålunda beräknades den återstående livslängden för en 50-årig man år 1751 till 18 år. Boktiteln är en versrad ur Erikskrönikan.                                                                                  ISBN – Bibliotekssignum Ncaa

Kjellgren Josef, Människor kring en bro, 1935

Josef Kjellgren (1907-1948) bodde på 30-talet vid Hornstull. Av den anledningen kom han att följa byggandet av Västerbron. Som i våra dagar, vad gäller dyra och samhällsombildande projekt, kom bron att bli föremål för intressestrider för och emot, både bland allmänheten och bland dem som hade hand om stadens pengar. Boken är främst en arbetarroman med sociala förtecken och skildrar – som titeln anger – främst en samling familjer knutna till brobygget. Det är en 30-talsroman – här talas om både radio , biografer och Hitler – och rymmer miljöskildringar även med kungsholmsanknytning. Det var främst hantverkare med varvserfarenhet som rekryterades till bygget. Bron var ju av stål och erfarenheter av skeppsbyggeri låg nära. Smeder, svetsare och nitare anställdes.  På södersidan byggdes tillfälliga baracker för familjerna. Arbetet var hårt och kräver sina offer. Men tillvaron hade även sina ljusa sidor. En sådan är när några familjer vänder åter från söndagsutflykten till Fågelön och vänder blickarna in mot staden: ” _ _ såg de den stora nya bron som höjde sina avbrutna galgar över vattnet. Det var som att fara in mot en ännu icke fullbordad äreport. En äreport som de själva höll på att bygga upp”. En annan är, när svetsaren Herbert högt över vattnet gränsle över den yttersta av balkarna blickar över stan med alla sina rykande fabriksskorstenar. Likheten med inledningen till Strindbergs Röda rummet är påfallande, även om det inte är kyrkklockorna som i detta fall svarar varandra utan alla fabriksvisslorna som signalerar middagstimmens inbrott.                                                                              Kungen var närvarande vid invigningen. Det vimlade av höga hattar. Även de som byggt bron var inbjudna: ”Vi stod uppfösta vid brons norra anfang som en skock duvna höns och väntade på att skådespelet skulle börja” Så till sist rullade de första flaggprydda spårvagnarna över bron. Det var den 20 november 1935.                                                                                                                                                    ISBN – Bibliotekssignum Hc

Kungsholmen på DVD-ROM och CD-ROM, Stockholms Stads Stadsarkiv 2005
Följ med på en resa genom lantliga idyller och växande storstad….. Kungsholmsborna står i centrum på denna skiva, deras livsvillkor, arbets –och boendemiljö….. Här finns allt om Kungsholmen – avsedd för PC.

Kungsholmens Läroverks Elevförening 1902, Kungsholmen vid sekelskiftet, Eget förlag 1943

 Kan man tänka sig en mer ståndaktig elevförening än den som bildades 1902 av de ”gossar” som då var elever i Kungsholmens Läroverk? Man ser framför sig hur de har träffats år efter år  och återupplivat gemenskapen under skoltiden. Så efter 40 års samvaro, beslutar man sig för att ge ut en pampig skrift som dels ger en gedigen beskrivning av skolväsendets framväxt på Kungsholmen med tonvikt på den egna skolan, dels anekdotiskt beskriver de gamla lärarna. Boken rymmer till och med skolfoton(!) av klasserna. Av särskilt intresse för oss är förstås avsnittet ”En kungsholmspromenad år 1902”  Här beskriver medlemmarna ”sin gata” eller ”sin trakt” som de minns dem från barndomen.  Fotografier från tiden ledsagar minnesbilderna och tydliggör dem.. En ypperlig karta över Kungsholmen från den tiden är till god hjälp när iakttagelserna ska bindas samman.                                                                                                                               ISBN –  Biblotekssignum Ncaa

Källviks Peter, Söderberg Carina, NUDÅ! Stockholm, Ordalaget 2013

I serien av böcker med välkända stockholmsmotiv fotograferade nu och då (se t.ex. Jeppe Wikströms Perspektiv på Stockholm) fogar sig ännu en utgåva.  Speciellt här är, att åskådarens (fotografens) plats markerats med en ”pin” samt att gemensamma detaljer i de båda motiven inringats. Detta ger läsaren möjlighet att själv besöka platserna där allt är lika men ändå inte. Liksom hos Wickström finns ett särskilt avsnitt om Kungsholmen. Författarna utlovar fotografier från tiden 1846-1910  som tidigare  aldrig publicerats.                                                                                                          ISBN 91-7469-053-3 Bibliotekssignum Ncaa

Lagerberg Hans, Alla dessa författare på Kungsholmen – dikt och liv under 400 år, Stockholmia Förlag 2014

De som kan sin Stockholmsgeografi vet att det är på Kungsholmen man hittar Sveriges främsta författare och skalder – i alls fall gatuskyltarna. Många författare är eller har varit bosatta på Kungsholmen och många har skrivit om denna stadsdel. Hans Lagerberg bjuder på en kronologisk berättelse som startar på 1400-talet och den handlar nästan lika mycket om själva stadsdelen som om författarna.                   Vi får möta de närmare 60 författare som fått en gata eller en plats uppkallad efter sig på Kungsholmen – från Gudmund Jöran Adlerbeth i Fredhäll till Lars Wivallius i Marieberg. Männen dominerar på skyltarna, något författaren poängterar. Han noterar att det kan bero på att det är männen som dominerar bland dem som skrivit litteraturhistorien. (DN april 2014).                                                                                                                                                 ISBN 91-7031-271-7 Bibliotekssignum Ncaa

Lalié Anna, Tänk – en lägenhet i Fredhäll med sopnedkast och badrum, HSB Brf Fredhäll, 2001

Utifrån några utomstående och lokala arkiv men också kryddad med minnen från en av pionjärerna berättas i denna skrift om Fredhälls framväxt. På området låg sedan 1906 Sveriges första – och största – koloniområde som nu blev tvunget att flytta på sig. Här skulle en funktionalistisk stadsdel växa fram med ljus, luft och grönska. Bort med hus i slutna kvarter och mörka gårdar. Husen skulle placeras fritt i terrängen med maximalt ljusinsläpp och gott om plats för barn att leka. År 1931 bildades HSB- föreningen och år 1933 flyttade Anna Svensson in. Hon minns kampen mot vägglöss, om de nya, gaseldade tvättmaskinerna, om alla affärer som fanns (och nu är försvunna), om ”plaskis” och biografen Tranan som också är borta, om krigsårens vedstaplar utanför husen och vindsröjningskampanjen, där fredhällsungarna fyndade mängder av ”bra att ha grejer” och om mycket annat. Till en början saknade stadsdelen egen buss eller spårvägsförbindelse, men 1934 kom 2:an för att sen bli kvar långt in på 60-talet. Biljettpriset var på 1940-talet 15 öre. Häftet är illustrerat med bilder från nybyggartiden, men här finns också en bild i tidens anda: En husvind byggs om till bostad. Boken slutar med en förhoppning om att Fredhäll även i fortsättningen ska präglas av vad som alltid präglat stadsdelen, nämligen grönskan och lugnet.                                                                                                                               ISBN – Bibliotekssignum Och

Landell Nils-Erik, Stockholmskartor, Bokförlaget Prisma 2000

Till utblickarna över Kungsholmen kan kanske även föras det omfattande kartmaterial som Nils-Erik Landell letat fram i Stadsarkivet sju trappor ner i Kungsklippeberget. ”De ligger lagrade i ark som skivor av tiden” säger författaren i förordet. Materialet startar i en tid då Kungsklippan, Kronoberget och Stadshagen var öar i en vik av Mälaren. Den äldsta egentliga kartan är handritad och från 1642. Än så länge bara skog och kullar. Men att holmen är bebodd vittnar den inritade bro som över Blekholmen leder mot Klara. En kartbild från 1751 visar begynnande stadsplanering. De två stora parallella gatorna Hantverkargatan och Reparebansgatan (nuv. Fleminggatan) är utsatta. Ett par mindre, Bergsgatan och Stora Kungsholmsgatan, stångas mot Kronoberget. Västerut breder fortfarande den stora Stadshagen  ut sig. Kartor från 1805 och 1861 visar hur bebyggelsen på holmen ökar. Drottningholmsvägen är framdragen och en bro leder över mot Bromma. Intressant är den s.k. ”Lundgrens karta” över Stockholm  i skala 1:3 000 (!) från 1885. Kartan har en förvånansvärd detaljrikedom, och man anar hur Albert Lindhagens stadsplan från 1866 var tänkt inför den fortsatta utbyggnaden västerut. Den sista kartan är daterad 1938-1940.                                                                                                                          ISBN 91-518-3789-7 Biblioteksinsignum Ncaa

Lind Magnus, Polispalatset, Rabén & Sjögren 1993

 När man först läser titeln i Magnus Linds bok – Polispalatset – leder tankarna  till Kungsholmens mäktiga polishus, skapat av arkitekten Gustav Lindgren, och uppfört  under åren 1903-1911. Detta väldiga komplex i imperialstil var den tidens sätt att manifestera den lagliga auktoriteten med sina torn, burspråk och stuckarbeten. Det passar precis in i boktiteln. Men inget kan vara felaktigare. Namnet Polispalatset är namnet på fastigheten Bergsgatan 27, belägen snett emot Polishuset. Det började med att en Emilia Fagerström blev änka någon gång kring 1910. När hon tog över huset efter sin man, så bestämde hon att hyra ut till poliser. En bild av henne inne på gården omgiven av en hel kår konstaplar i uniform lär finnas på polismuseet. Nu äger facket fastigheten (1993). Boken handlar om en samling ”polisungar” i huset som, något ”miljöskadade” av sina ovetande polisföräldrar, snokar upp oegentligheter i kvarteret och hamnar i dramatiska situationer. Med andra ord en massa ”kalleblomkvistande” Det är alltså en ungdomsbok. Årtalet kring 90-tal. Barnen går i Eiraskolan . Övriga miljöer där de rör sig är t.ex. Kungsholmens gamla skola på Mariebergsgatan (då Stadsmissionens natthärbärge), Sjöscoutstugan på Smedsudden – Mårten Triewalds gamla malmgård – samt de branta bergen nedanför Snoilskyvägen i Fredhäll. Här spanar polisungarna både på grottboende uteliggare och” bagladies”. Ja, så rullar det på.                                         Intressant parallell: Huset Olov Gjödingsgatan 7 där i dag många brandmannafamiljer bor, Brandpalatset?                                                                                                                         ISBN 91-29-62822-9  Bibliotekssignum Hcg

Lindberg Birgit. Malmgårdarna i Stockholm, Liber 1985
Författaren skriver i förordet ”att hon vill ge läsarna faktaunderlag på ett lättfattligt sätt, så att de kan argumentera både muntligt och skriftligt för att förhindra otillbörliga ingrepp i vår hembygd”. Därmed står hon ju nära hembygdsföreningarna. Boken täcker hela innerstaden med tyngdpunkten på Södermalm. Kungsholmen finns med,  med sina på den tiden sex malmgårdar –Gripenhielmska, Kristineberg, Piperska muren, Rålambshov, Smedsudden och Triewalds. Mycket trevlig och lättläst.                                                                                                                                                               ISBN 91-38- 90418—7  Bibliotekssignum Ic-cz; Ncaa

Lindberg Per Sigurd, Stockholmsfloran P.A. Norstedt & Söners förlag, Stockholm 1983

I författarens fältflora över stadens fanerogamer och ormbunksväxter har han inventerat över 300 arter som växer i det till synes döda sten- betong- och asfaltlandskap som staden utgör. Ändå är det bara ett urval av det 1000-tal arter som frodas i Storstaden, som han tar med. Författaren har sökt på bakgårdar, i rabatter och trottoarspringor, i parker och fågelfrömatningslokaler, under brofästen och stränder. Tydliga kartor visar fyndplatserna. Av särskilt intresse för oss är förstås växtligheten på vår holme. Det anges om växten är funnen på Kungsholmen, Lilla Essingen och/eller Stora Essingen                                     Några exempel: Sibirisk nunneört. Detta vårblomster, som Linné införde redan 1765 som frö finns förvildat i Kronobergsparken.  Vidare Kalmus, en läkeväxt med mandarindoftende blad fann författaren vi Karlbergssjön och finns rikligt i en liten damm vid Norr Mälarstrand mellan Chapmangatan och Ehrensvärdsgatan. Sötkörsbär (fågelbär) är ett förvildat och fågelspritt körsbär. Det finns rikligt i naturparken strax öster om Essinge kyrka samt på södra sidan om S:t Görans sjukhus.                                                      Att det finns vitsippor och blåsippor (sparsamt, plocka inte!) på Stora Essingen kan väl inte ha undgått någon Essingebo eller att man uppe i Stadshagen kan få syn på liljekonvaljer.                                                                                                                                         En karta pekar också ut att det finns blåbär på holmen och på Stora Essingen. Bästa fyndställena är runt Kristineberg, Hornsberg och Marieberg samt på Norra delen av Stora Essingen. Men så värst mycket lär det väl inte bli i korgen.. Det är knäckepilen som hänger ut över och doppar ner i vattnet utefter alla våra stränder.                                                           Är ni på det humöret är ett besök på den soliga och trädfattiga bergbranten nedanför Snoilsky- och Atterbomsvägen i Fredhäll värt ett besök. Där växer bl.a. blodnäva.                 En egen blomma har vår holme också fått – Kungsholmsbjörnlokan (Heracleum stevenii). Den är sällsynt och växer utmed Norr Mälarstrand mellan sydändarna av S:t Eriksgatan och Kungsholmstorg                                                                                                                       Visste ni förresten att i Mariebergssluttningen ovanför Triewalds malmgård lär det växa några vildpäronträd från Linnés tid. Päronet självsprider sig med rotskott och blommar i maj, men går aldrig i frukt. Men det står inte i den här boken.                                                   ISBN 91-1-824452  Bibliotekssignum Uf-cz Stockholm

Lindgren Barbro, Eriksson Eva, Rosa flyttar till stan, 1996

En komplement till författarens ”Kungsholmens ros” som passar att läsa för barn och barnbarn om de är i lämplig ålder. Rosa flytter till stan är nämligen en barnbok där bullterriern Rosa på lekhumör rumsterar runt bland sina hundkompisar.. Boken är fint illustrerad av Eva Eriksson.                                                                                                               ISBN – Bibliotekssignum Hcf

Lindgren Barbro, Kungsholmens ros. Alfabeta Bokförlag AB 1995

Bokens titel – Kungsholmens ros – lockar förstås en kungsholmsbo till läsning, och man blir inte besviken, när det visar sig att boken handlar om en hund med skär nos –Rosa – därav boknamnet. Det är en bullterrier som enligt ägaren mest liknar en gris eller tapir med sina trekantiga ögon. Hon är valpig och krumbuktig, inte alls lik sitt ursprung, där det gäller att hetsa tjurar, bita tag i deras mular och sedan aldrig släppa taget!                            Rosa bor på Kungsholmen och är dagligen ute på promenader med sin matte –förmodligen Barbro Lindgren själv – i kända miljöer från Stadshuset i öst till Smedsudden i väst eller upp mot Konradsberg och S:t Eriks sjukhus. Boken är skriven med humor som inbjuder till ett igenkännande hos hundägare samt ett gott skratt hos övriga. Kännetecknande är, att vid de olika hundmötena är det hundarna som är i centrum och deras mattar eller hussar i periferin. De senare får sig en god promenad och – som en husse säger: ”Man kan prata med unga flickor utan att de tror att man är en ful gubbe!”                                                                                                                                                     ISBN 91 7712 4634 Bibliotekssignum uHc

Ljunghill Pontus, En osynlig, Wahlström och Widstrand, 2012

Författaren är stockholmare, utbildad kriminolog med särskilt intresse för polishistoria, vilket borgar för att storyn är uppbyggd i autentiskt miljö. Anledningen till att boken finns med här är, att den allt som oftast rör sig i kungsholmsmiljöer. Bokens ”kommissarie” bor på Parmmätargatan 7, han gifter sig med sin Karolina i Kungsholms kyrka, äter lunch på Mäster Anders och jobbar förstås i det gamla, pråliga Polishuset. ”Mördaren”, som jagas genom hela boken, tränar upp sin kondition på Stadshagens idrottsplats, var annars? Boken är historiesbeskrivande och rör sig i olika decennier, börjar i 1920-talet med senare nedslag i 30- och 40-tal. Allt är tidstroget, spårvagn 4 tar sig fram längs Hantverkargatan (njaa), man tar en ”droska” till någonstans, och det dricks mycket ”pilsner” Bokens upplösning sker i nu-tid, här 50-tal. Man misstänker starkt att författaren bor på Kungsholmen, och det stämmer faktiskt!                                                                                                                                    ISBN 91-46-22106-7 Bibliotekssignum Hc

Loewe Walter, Tegeltraven, Berättelsen om ett hus på Kungsholmen, Stockholm 2007

Berättelsen spänner över en tidsrymd från den tid då västra Kungsholmen var en utmark fram till att de nya bostadsrättsinnehavarna kunde flytta in i de nyrenoverade HSB-lägenheterna i början av 1980-talet. Bokens kapitelindelning tar läsaren genom de olika stadier som det aktuella området har genomgått. I de första kapitlen (1600-tal) domineras området av kvarteret Göken bebott av såväl hantverkare i öster som mer välbeställda i väster. Epoken med salpetersjuderiet – mitten av 1700-talet – skildras ingående. Sjuderiet låg granne med dagens Tegeltrave. I mitten av 1800-talet var sjuderiet jämnat med marken och plats berett för Carlsviks AB som tillverkade ”lättare fruntimmerstyger”. Produktionen upphörde i slutet på 1800-talet p.g.a. ökad import från England. In flyttade Helge Palmcrantz [se även Kungsholmspersoner] – han med ”skördemaskiner för liv och död” d.v.s. han producerade såväl kulsprutor som slåttermaskiner. Den stora tomten rymde även andra företagare. En förnicklingsfabrik låg här och så småningom ett gjuteri, båda delvis ledda av en dynamisk man Petter Östberg  [se även Kungsholmspersoner]. Denne kom också att intressera sig för en ny gjuterimetod – mitismetoden – [jfr Mitisgatan]. Efter storstrejken 1909 var gjuteriets saga all. Avslutligen blev dramatisk. Vid röjningsarbetet i samband med avvecklingen uppstod en brand på kvällen den 7 februari 1913. Av Karlsviks Gjuteri återstod när morgonen grydde endast en sotig ruin. Vad hände sen? De återstående kapitlen handlar om Tegeltravens framväxt. Det var Östberg som under de goda åren på 1880-talet beslöt att bygga ett hus åt sina arbetare. Arkitekt var Erik Otto Ulrich. Fastigheten skulle rymma: 24 lägenheter om ett rum med kakelspis, 180 lägenheter om 1 rum och kök, 11 lägenheter om 2 rum och kök, 1 lägenhet om 4 rum ock kök [till vicevärden]. De var utrustade med vatten- och slaskledning, koksgas, skafferi och garderober. I källaren fanns 2 badrum, 6 tvättstugor, 2 torrdass. Dessutom i gatuplanet: 1 kafé, 7 butiker, 1 samlingslokal, 1 skollokal och 1 likbod. Mitt på gården stod ett sophus. Hösten 1897 började inflyttningen, i huvudsak av arbetare och arbeterskor. Av mer specificerade yrken var pigor, sömmerskor, järnarbetare, bryggeriarbetare (-skor), gjutare och filare vanliga. Årshyran för 1 rum och kök var 444 kr, för 2-rummaren 550 kr. Några rubriker om livet här: ”i vardag …”, ”… och fest”,” Döden i Tegeltraven”, ”En fika på kafé Fridhem” och ”Mellan krigen” [1900-1946]. På 1950-talet ägde Livförsäkrings AB Thule Tegeltraven, senare i fusion med Skandia. På 60-talet var det tal om att huset skulle rivas för att ge plats åt ett affärs- och kontorshus. Läget var ju magnifikt! Lyckligtvis blev det inte så. Fortsättningen blev i stället en kamp om Tegeltravens framtid, och nu var det HSB som ägde huset. Stridbara kommittéer bildades i den tidens anda eldade av alm-striden, ockupationen av kvarteret Mullvaden, rivning avKlara-kvarteren etc. Ett förslag var att göra om hela ”traven” till kollektiv- och allaktivitetshus. Slutet blev ändå att våren 1983 kunde de första bostadsrättsinnehavarna flytta in i de moderniserade och utökade lägenheterna. Men utvecklingen står inte stilla. Tegeltravens historia fortsätter …

ISBN 91-856-711-75 Bibliotekssignum Ncaaz

Lo-Johansson,  Stockholmaren, Albert Bonniers Förlag, Stockholm 1975

Stockholmaren ingår i Lo-Johanssons självbiografiska svit som inleds med Analfabeten och avslutas med Proletärförfattaren. Stockholmaren är den andra i serien och skildrar författarens liv under några år i Stockholm. Lo-Johan har fått anställning på en expressbyrå.  På uppdrag skjuter han sin bullrande, järnskodda kärra till olika delar av stan och ger på så sätt en bild av staden under tidigt 1920-tal. I klubben ”Aktiv” möter han ungdomar med samma socialistiska inriktning som han själv. Här spelar dikten en stor roll. Man läser Bhagavad-Gita – en samling mytologiska dikter på sanskrit och samtidens store poet – Dag Andersson. Stadsvandringarna med kärran utmärker sällan någon viss del av stan –vår holme inte undantagen. Men det finns ett avsnitt som kan lokaliseras till stadens bårhus som på den tiden fanns på Karolinska Institutet på Hantverkargatan. I en tidning läser Lo-Johan om att författaren Dan Andersson hittats död på ett hotellrum i Klara. Rummet hade tidigare rökts med cyanväte mot vägglöss men inte vädrats ut ordentligt. Författaren som aldrig träffat diktaren drivs av en längtan att ändå se honom. Han uppsöker bårhuset:                                                                                                                   ”Han vek upp presenningen. En kropp låg utsträckt framför mig som i sömn. Han liknade inte porträttet. Ändå såg jag genast att det var han. Han verkade mindre än jag trott honom vara. Han såg också vanligare ut än jag hade tänkt mig, men det kunde inte ändras på. Hans strupe var öppnad. Den var åter hopsydd. Det var den som hade sjungit ”Svarta ballader” (. . . ) För första gången hade jag träffat Dan Andersson som uppfyllt mig i så många nätter och dagar.”                                                                              ISBN 91-0-040149-8 Bibliotekssignum Hc

Lundholm, Lars Bill, Kungsholmsmorden, Bonnierförlagen Sthlm 2005

En ung kvinna hittas mördad i Kronobergsparken av några lekande barn. Kommisarie Hake kallas in för att leda utredningen. Kopplingen mellan de mördade och en kvinnlig domare i Högsta Domstolen förbryllar. Deckare.                                                                    ISBN 91-43-01179-9  Bibliotekssignum Hc

Lundgren Jan se Wikström Jeppe

Löfgren Christer, Se Norén K-G

Norbelie Harald, Gata upp och gata ner, Rabén & Sjögren, 1991

Stockholmskännaren ock kungsholmsbon Harald Norbelie berättar i sin bok Gata upp och gata ner om några personer och platser som berör vår holme. I kapitlet  Kungsklippan är det förstås utvecklingen av Bolinders Verkstäder som dominerar. Men Norbelie ger också utrymme åt en mindre känd kungsholmsbo, Sveriges förste kvinnliga proletärförfattare, Maria Sandel. Okänd förresten – hur många kungsholmare har fått en egen gata uppkallad efter sig? Vida mer känd är förstås Claes Fleming,  Stockholms stora nydanare. Någon bostad åt sig byggde han aldrig på vår holme, som Piper och Horn. Han föredrog att bo ståndsmässigt på Skeppsbron 2. Urban Hjärne – för att fortsätta med kapitelrubriker –  sätter Norbelie först i samband med en skolöverläkare i Stockholm med samma namn –ett exempel på de associationssprång som Norbelie stundtals hänger sig åt – innan  han över Medevi hälsobrunn och häxprocesserna stannar upp vid Gripenhielmska malmgården, som Hjärne köpte och där inrättade sitt ”Laboratorium Chymicum”.  Någon ”Brännvins-gata ” har vi inte på holmen, även om någon av gatstumparna kring den ruggiga ”Fyllebacken” (nuvarande Kungsbroplan) nog hade platsat i sammanhanget. Nej, kapitlet  Brännvinskungen handlar om Lars Olof Smith,  Kungsholmens internationellt mest avporträtterade  man – (hans porträtt finna på alla Absolut Vodka-flaskor), Kapitlet med det kryptiska namnet Hiss. alluderar till de båda skotska bröderna Graham (Graham Brothers) som efter att först etablerat sig på Gotland (!) kom till Stockholm och slog sig ner på Garvargatan 13 i hörnan av Kungsholms torg.. När tiden var mogen, introducerade de elektriska hissar i Stockholms förnäma fastigheter, En del hissar, som de på NK, hade t.o.m. chaufför med ratt, minns Harald Norbelie.                                                                       ISBN 91-29-61627-1   Bibliotekssignum Ncaa

Norbelie Harald,  Hänt och känt på Kungsholmen, P.M.Bäckström 1996

Skall man tro svenska författare så skulle de vanligaste ljuden på Kungsholmen ha varit ihärdigt tjutande fabriksvisslor och knaprande vägglöss. Detta är orättvist. Kungsholmen är en pärla i Stockholm. I boken får vi bl.a. läsa om det försvunna ölutkörarbiträdet, om generalkonsul Smitt – Kungsholmens mäktigaste man, om Harry Perssons tungviktsmatch i ”Krillan” och mycket mer, en verkligt roande Kungsholmsbok.  Vem var Agne?                                                                                                                                                      ISBN: 91-88016-61-7 Bibliotekssignum Ncaa

Norbelie Harald, Kort om stan, Bäckströms förlag 2002

Med den underfundiga och mångtydbara titeln ”Kort om stan” har författaren samlat ett antal vykort med stockholmsmotiv, en del mer än 100 år gamla. Korten presenteras stadsdelsvis. Glädjande nog är en stor del av vykortssamlingen från Kungsholmen. Förutom återblickar från hur vår holme har tett sig genom det århundrade som fotografikonsten varit allmän, är varje vykort kopplat till en ”kort” text samt ett litterärt citat, som kan ge anledning till att söka vidare bland de författare som i prosa eller dikt har skildrat holmen.                                                                                                                                ISBN 91 89394-06-2 Bibliotekssignum Ncaa

Norén K-G, Löfgren Christer, Stockholm nyss, Om förändringar i stadsmiljön, Nielsen & Norén Förlag 2014

Ytterligare en i raden av av de många foto-böcker om Stockholm av typ ”Då och nu” som utgivits tidigare och som finns i litteraturlistan. (Se t.ex. Jeppe Wikströms Perspektiv på Stockholm från 1998-99, Helena Frimans Stockholm svart på vitt, 2011 eller Peter Källviks Nu Då! Utgiven 2013) Boken är indelad i 8 ”trakter” varav Kungsholmen är en. Den senare är uppdelad i 17 utsikter nogsamt utsatt på en karta över holmen. Identifieringen av platsen underlättas av att fotoriktningen pilmarkerats. Det som skiljer boken från tidigare i samma genre är, att den spänner över en kortare tidsrymd än tidigare anmälda – ca 35 år mellan fotograferingstillfällena – vilket också bokens titel antyder. Undertexterna är knappa men rymmer ändå mycket av kungsholmiana. Man anar författarens intresse för husens historia och de människor som bott och verkat i dem.                                                                                                                                                              ISBN 91-979197-6-0 Bibliotekssignum Ncaa

Nygren Lars, Badet i Fredhäll, en historik. Hjalmarson & Högberg Sthlm 2001

Badklubben är en ideell förening , som tidigare hette Tranebergsbadets badklubb. Detta är historiken som skrevs till badklubbens femtioårsjubileum. Boken börjar med en översikt om bad; termerna i Grekland, varma bad på Island, bastukulturen. Den ger även en resumé över Stockholms bad. Boken är betydligt mer omfattande än titeln anger.            ISBN 91-89080-71-8  Bibliotekssignum Ncaa,  Rbc. 

Oljelund Ivan, Det hände på Kungsholmen, LT:s Förlag 1970

 Ivan Oljelund (1892-1978) var född i Sala, men familjen flyttade till Stockholm och Fleminggatan  på Kungsholmen år 1896. Fyra år senare tar Ivan Oljelunds berättelse i den första självbiografiska romanen – Det hände på Kungsholmen –  vid. Pappan var typograf, Kjell Häger i romanen. Han dog tidigt i ”lungsoten” efterlämnande en änka, här Livia, med tre minderåriga barn. Men när romanen börjar – året är 1900 – är Häger på väg tillsammans med sina två pojkar i” blå blusar med nystrukna vita sjömanskragar” till Stadshagen,  alla söndagslediga kungsholmares vattenhål. Omsider tillsluter grannarna. Det bjuds på sill och potatis i gröngräset. Häger är typograf – sättare – ett lite ”finare” yrke än vad som är vanligt bland de övriga i 42:an. Sättarna är ofta belästa på grund av yrket. På så sätt får Oljelund tillfälle att låta Häger ta upp olika fundamentala frågor i samhället genom de samtal han för med sina kamrater på sätteriet. Häger är socialist. Med arbetskamraterna diskuterar han sociala orättvisor, men utrymme ges också för ideologiska resonemang och trosfrågor. I flera av kapitlen vandrar Häger runt i sekelskiftets Stockholm, en stad som på bara 50 år tredubblat sin befolkning.. Storstrejken för Allmän rösträtt i maj 1902 med kravaller på stan skildras utförligt, men då är Häger för sjuk att vara med. Det är i stället äldste sonen Mikael – Oljelunds Alter ego – som få stå för den skildringen. I bokens andra del är Livia ensam med barnen. Hon prövar olika möjligheter att försörja sig men tvingas lämna barnen till fattigvården på Flemminggatan. Barnen utackorderas. Uppklädda och med adresslappar om halsen lämnar de Klara Strand med ångfartyget Gamleby. Oljelund har en egen gata i det nya S:t Eriksområdet.            ISBN –  Bibliotekssignum Hc

Oljelund Ivan, Arbetarbohem, VEPE Stockholm 1953
År 1951 skrev Ivan Oljelund den självbiografiska romanen ”Det hände på Kungsholmen”. Två år senare kom fortsättningen ”Arbetarbohem”. Året är 1913. Vad som hänt under åren som fosterbarn på småländska landsbygden och senare i hemmet hos modern Livia, som gift om sig och lämnat Stockholm, får man inte veta något om. När romanen börjar är Micael – Oljelunds Alter ego – på väg till Stockholm. I jämförelse med den tidigare boken består den tidstrogna skildringen av dåtidens Stockholm, medan kungsholmsmiljöerna är färre. Han söker i alla fall upp sin gamla omvärld i ”42:an”. Han har 2 kronor på fickan och ingenstans att bo. Goda grannar där  hyser honom några nätter.  Så småningom hyr han ett rum med utsikt över Kronobergsparken. Micael är som fadern socialist. Han har skrivit några insändare i Brand (Facklan i romanen). Tidningen är anarkistisk och drivs av den legendariska och karismatiske Hinke Bergegren (här Wildberger). Han hamnar så småningom på redaktionen tillsammans med andra ”unghinkar”, en tillvaro strax under existensminimum. I samtal med dessa och med egna reflektioner får han tillfälle att föra fram sina många gånger revolutionära och anarkistiska tankar, vilket väl också är ändamålet med boken.. Av Wildberger får han i uppdrag att resa ut till klubbarna och agitera. Därvid blir han stämd för ”ohörsamhet mot lagen” och hamnar inför domstol. Domstolen ligger i det nybyggda Polishuset på Kungsholmen (alltid något!). Han blir frikänd, men domen överklagas. Vi vet att Ivan Oljelund senare (1916, tillsammans med Zäta Höglund) dömdes för landsförräderi till 8 månaders straffarbete, som han avtjänade på Långholmen. Boken för Micael fram till utbrottet av Första Världskriget i augusti 1914, en beskrivning som starkt överensstämmer med vad som senare hände i september 1939. Ivan Oljelund fick De nios stora pris 1968.                                                                                                                                                      ISBN –  Bibliotekssignum Hc

Olofsson Åsa, Söderlind Ingrid (Redaktion) Människor kring en verkstad, Stockholms stadsmuseum, 2000

Boken kan ses som en katalog i samband med att utställningen med samma namn öppnades på museet 1985. Museet har byggt upp en av Bolinders verkstadslokaler samt en arbetarbostad för Elin Jonsson – änka efter en kontorist på fabrikskontoret. Genom dokumentation skildras Axel Lundberg och hans familj. Axel är arbetslös efter att ha arbetat som filare på ”Bolinders” men tvingats sluta efter en strejk. Anna- hustrun går bort och städar på Östermalm för att klara hyran. Året är 1897, året innan den stora industriutställningen 1898 på Djurgården, där bröderna Bolinder bland andra visade upp sina produkter. Förutom livet på verkstadsgolvet skildras strejkerna, bostadsnöden, folklivet på utställningsområdet. Som en bonus är en nyskriven uppsats om rotemännens uppgift under denna tid. Deras uppgift var ursprungligen att mantalsskriva in- och utflyttade från roten, men fick med tiden även en social uppgift inom den kommunala fattigvården. Idag gläds alla släktforskare över Rotemansarkivet (finns på Kungsholmsskivan) som fanns mellan 1878-1926. Kungsholmen hade år 1917 fyra rotar, Kungs- Kronobergs-Karlsviks och Kristinebergsroten. Boken är rikt illustrerad.                                                                                                                                         ISBN 91-85239—23-2 Bibliotekssignum Kc

Olsson Martin, Kungsholms kyrka, Norstedt Sthlm 1915

Konsthistorisk inventering i serien Stockholms kyrkor band III, häfte 1                                     ISBN –  Bibliotekssignum Ic – cz

Perner Mats se Holst Charlotte

Peters Birgit, Perspektiv på Per Anders Fogelström, 2012

Det största utrymmet i boken – eller studiehäftet som Peters väljer att kalla den – upptas av två stockholmsvandringar. Den första som sig bör är förlagd till den miljö på Södermalm som skildras i Stadsserien och tiden före, d.v.s. från Vävarnas barn (1749-1779) till Stad i värden (1945-1968). Vandringen är uppdelad i 16 ”hållplatser”. En karta beskriver färdvägen. Ett släktträd underlättar att hålla ihop de olika familjekonstellationerna.                                                                                                      Den andra vandringen – som väl får anses vara av särskilt intresse för kungsholmsbor – bygger på Fogelströms bok ”Mödrar och söner” . Han skrev själv i en kommentar till boken, att Kungsholmen var en spännande stadsdel: Knappast någon innerstadsdel i Stockholm har en sån komprimerad och omvälvande historia som Kungsholmen. Ingen har utvecklats så hastigt och samtidigt förändrat karaktär så ofta och så sent. I Vävarnas barn (1749-1779) beskrivs tillvaron för två kvinnor som hamnar på det beryktade salpetersjuderiet (som låg strax bakom dagens Biografen Draken). I Krigets barn (1788-1814) berättar Fogelström om Eldkvarn, om Karolinska Institutet och om Carl Fredrich von Cardell, som startade Artillerihögskolan på Marieberg. I en förvandlad stad (1925-1945) får den nya stadsdelen Fredhäll stå modell för den utvecklingen.                                                      För att återgå till Mödrar och söner skildras här ett antal personers livsöden på Kungsholmen under 30 år, tiden 1887-1917. På ett liknande sätt som i vandringen på Söder leder oss Peters runt på det Kungsholmen som Fogelströms romangestalter framlevde i. På ”hållplatserna” kan man slå sig ner, se sig om och i Peters text få återberättad de miljöer – som i många fall ännu är bevarade – där romangestalterna bodde och verkade. Bokens persongalleri blir följaktligen den röda tråden i vandringen. Det underlättar om man har läst boken, men det är inte nödvändigt. Även här ledsagas vandringen av bra kartmaterial.                                                                                                                                   Man kan undra varför Fogeström kom att intressera sig för vår holme. Ett svar kan vara att han faktiskt bodde på Polhemsgatan 11 åren 1943-1954.                                                                                                                                                    ISBN 91-637-0159-7 Bibliotekssignum Gcz

Petersson Sven, Blåmjölk, gäspa, katekes och pissluntor. Minnen från Frimurarbarnhuset i Kristineberg 1908-1916,Stockholmia Förlag 1990

Pojken Sven Petersson föds 1901.Han växer upp på Söder i Stockholm. När Sven var 5 år gammal dör fadern. Faderns sista vilja är att Sven ska komma till Frimurarbarnhuset. Att som ensam mor ta hand om Sven och hans fyra syskon är omöjligt i det tidigare 1900-talets Stockholm.. Modern skriver en ansökan. Den finns återgiven i boken

Resten är Svens egna ord. Manuset skänktes till Stadsmuseet på 80-talet. Det är måhända inget stilistiskt storverk, men Svens text är underfundig och underhållande. Barnhusbarnens hyss, kroppsagan, uppfinningsförmågan, sorgen och skratten träder fram. En framträdande roll har maten – eller snarare brist på mat – i Svens beskrivning. Ett exempel. ”Det fanns ett särskilt besöksrum där barnen fick sitta med sina besökande anhöriga. Man gick och luktade på besökarens ytterkläder innanför dörren, —- Den var fyllig och om matos påminnande lukt ….”                                                                                         Det är inte förvånande att Per Anders Fogelström använde Svens minnen som förebild för karaktären Rolf i boken Mödrar och Söner från 1991.                                                             ISBN 978 91 7031 245 8 Bibliotekssignum Lz

Paulsson Kurt-Allan, Kungsholmiana på mitt sätt, 2000

En av medlemmarna i föreningen, Kurt-Allan Paulsson, har dels ur egen fatabur, dels ur ett stort antal angivna källor sökt beskriva holmens framväxt från begravningsplats för gråmunkarna på Riddarholmen till dagens – eller åtminstone gårdagens. Kurt-Allan bodde på Kronobergsgatan under en tid – från 6 till 20 år – då omgivningen sätter starka spår i tillvaron. Utöver den rent historiska delen kryddar han krönikan med personliga upplevelser av t. ex.  ”Kronis” d.v.s. Kronobergsparken och ”Bibban” den numera nedlagda filialen på Hantverkargatan. Han bodde i kvarteret ”Lavetten” åren 1933-1942 och har med hjälp av mantalslängderna i Stadsarkivet gjort ett försök att beskriva den sociala sammansättningen i de 16 fastigheter som kvarteret rymmer. Några intervjuer med personer med minnen från ett svunnet Kungsholmen finns också med: Verkmästare Victor Skoog (född 1873) som arbetade vid Karlsviks Verkstäder och gjorde ”lumpen” vid Trängen i Marieberg, och fru Svea Runsäter (född 1902) som till sin död 2003 bodde hela sitt liv på holmen. Hon föddes i ”Tegeltraven ” och minns ännu Frälsningsarméns trähus på den plats där nuvarande ”Frälsis”  ligger. Enar Nordquist slutligen berättar om ”gängkrig” och hur numera saligt avsomnade biografen ”Manhattan” fick sitt namn. Ett försök att kronologiskt binda ihop händelser av betydelse för holmens utveckling avslutar krönikan.                                                                                                                                                     ISBN –  Bibliotekssignum Ncaa

Reimers Gerd, Diktens Stockholm, Bokförlaget Legenda, 1985

I denna antologi över Stockholm skildrat i dikt och prosa finns också ett kapitel ägnat Kungsholmen. Även om det myllrar av svenska författare och skalder i öns gatunamn, är det ingen enda som har någon direkt anknytning till holmen. Möjligtvis Thomas Thorild som tillfälligt lämnade innerstan för att söka lantlivets behag bland klipporna i Marieberg. I stället är det en annan kategori av författare som tränger sig på, författare som skildrar nöd och armod – ofta självupplevd. Det är sådana som Maria Sandels, Ivan Oljelund och Gustav Rune Eriks som får bidra med exempel på sin berättarkonst. Annars har folk mest på håll skildrat ön, några exempel: Bellman känner lukten av salpetersjuderiet på väg från Essingen, Arvid Falk och Selldén besöker Montanus på bårhuset i Strindbergs Röda rummet, detsamma gör Ivar Lo-Johansson när Dan Andersson ligger där. Sigfrid Siewertz ligger gipsad på Serafimen och skaldar. Han skriver även ett drama om von Sydow-morden. PA Fogelström – som visserligen bodde ett tag på Kungsholmen – skildrar både i Våra drömmars stad och Mödrar och söner livet på ön när det inte var så gott att leva. Bland de mer nutida författarna ges exempel på Ulla Isakssons författarskap i Kvinnohuset och Lars Forssells självbiografiska anteckningar i Läsbiten 8/1974.                                         ISBN 91-582-0806-2 Bibliotekssignum Gc

Rippe Inga, Lycka, Lustgård och Paradis – Tre kvarter på Kungsholmen, Verbum 1969
Den idylliska bebyggelsen på yttre Kungsholmen utgör bakgrunden till denna, vars händelseförlopp tilldrar sig i en omgivning av skog och äng, klippor, badvikar osv. Centralt skildrade är koloniträdgårdarna i hjärtat av Hornsberg: Kvarteren Lyckan, Lustgården och Paradiset, här kallade Slånbacken. I blickpunkten står hur detta område tog form, blomstrade och fick ge vika för modern stadsplanering. Samtliga bilder finns i Stadsmuseets arkiv.                                                                                                                            ISBN –  Bibliotekssignum Ncaa

Rosell Carl Magnus,  Dyhlén Göran, Stockholmsmiljöer från tiden kring sekelskiftet 1900, Del 3,  Kungsholmen och Vasastan, Postmuseum och Arena Förlag 2009                                                                                                        

Den här boken boken bygger på en stor samling vykort – ett drygt tusental – som samlats av Alfred  Wirström (1865-1915). Den s.k. Wirströmska samlingen är ett unikt bildmaterial från Stockholm och tiden kring sekelskiftet 1900.  I den tredje delen, som  avbildar Kungsholmsmiljöer – ett 70-tal vykort – återfinns sådana som för länge sedan försvunnit, men även några som i stort sett ser ut som idag.                    Vasastan-delen – 60 kort – är nog så intressant för Stockholmiananördar. En schematisk karta över den stadsdelen är ett intressant inlägg i den eviga diskussionen  om vilka gator som avgränsar stadsdelen.                                                                                                                                        ISBN 91-7843—306-3 Bibliotekssignum Ncaa

Rossner Jürgen Piperska muren – Hortus Piperianus,   

En liten skrift om restaureringen av parken av parkfogden Jürgen R.

Den 9 december 1695 utfärdades fastebrev för Carl Piper och härmed började den Piperska eran. På vårvintern år 1700 gav Carl Piper sig av med Karl XII:s arme till Danmark för att senare fortsätta till Ryssland.  Då hade han utvidgat egendomen väsentligt. Hans hustru Christina övertog förvaltningen av familjens jordagods, bl.a. Sturefors, Krageholm, Högesta och Baldringe. Det kom således på hennes lott att fullborda det påbörjade arbetet med trädgårdsanläggningen. Carl Piper återkom aldrig till Sverige – han dog i rysk fångenskap 1716.  Att han aldrig utväxlades betraktas som en dåtida Wallenberg-historia. Christina besökte honom två gånger – i Polen 1705 och i Sachsen 1707. Egendomen gick i arv till Carl Fredrik Piper och sedan till hans dotter Christina Charlotta och hennes make Erik Brahe. Därefter började från 1758  en systematisk skövling och  förstörelse under nye ägaren Jan Theodor La Font. Från 1764 blev malmgården en centralpunkt för Stockholms sällskapsordnar och ägs sedan 1808 av Arla Coldinuorden. Parken restaurerades år 2000.                                                                          ISBN – Bibliotekssignum Ncaa

Räf Lars, Från asyl till sjukhus 1860-1985. En minnesbok om S:t Erik, 1985                                                                                                                                           ISBN – Bibliotekssignum Vp-cz

Innan spåren försvinner – en bok om S:t Eriks sjukhus, 1993                          ISBN 91-630-0406 Bibliotekssignum –

Lars Räf har tillsammans med ett antal medarbetare och kollegor ställt samman två minnesböcker om S:t Eriks sjukhus.

Den första – Från asyl till sjukhus – utkom redan 1985 (dvs samma år som S:t Erik omvandlades till ett ögonsjukhus) och kan kanske mer sägas vara ett häfte på 89 sidor. Flera av dess 11 uppsatser återfinns (ofta i någon kompletterad form) även i den år 1993 utkomna ”Innan spåren försvinner” (207 sidor).                                                                             I båda skrifterna finner man historien – både om Kungsholmen och sjukhuset, som började som en försörjnings- och arbetsinrättning år 1860 – Grubbens. Ingen skugga faller på handelsmannen Hans Wilhelm Grubb, men det var på hans tidigare ägda gärde som inrättningen började byggas 1860 efter ritningar av Fredrik Wilhelm Scholander. Intentionerna var från början mycket goda, men resultatet blev en förfärlig institution med kraftiga överskrivningar och i allra högsta grad bristande hygieniska förhållanden.(En motsvarighet fanns på Södermalm i form av Dillströms inrättning).                                                                                                                                                                     En intressant artikel handlar om mamsell Josabeth Sjöberg (naivistmålare av stora mått vars verk återfinns på Stadsmuset) som slutade sina dagar i cancer på inrättningen år 1882. År 1922 omvandlades Grubbens till S:t Eriks sjukhus. Där har fram till nedläggningen, eller om man så vill omvandlingen till ögonsjukhus, år 1986 bedrivits forskning och utveckling inom en mängd olika discipliner som därmed placerat S:t Erik på den medicinska kartan. Bl a den legendariske Hilding Berglund som storrökande cigarrer genomförde sina ronder.                                                                                                                                                           I skrifterna finns utförliga beskrivningar av utvecklingen av ett antal kliniker bla gastrologin, anestesi-och intensivvård, reumatologen, urologin, njurmedicin, ögonsjukvård mfl.

ISBN 91-630-0406 Bibliotekssignum –

Sandahl Åke, Kungsholmens Chopin, ALF 2008
Av en slump får Per reda på att hans faster blivit mördad. Men varför talar ingen om det och vem är den skyldige? På Kungsholmen på 50-talet. De blå spårvagnarna rasslar fram på Hantverkargatan, pappa Sven spelar Chopin bakom stängda dörrar och Per placeras i privatskola på Norr Mälarstrand. Konflikterna med familjen och kompisarna kan han svälja, men han slutar inte med sina undersökningar om den lilla flickans öde. En förälskelse gör att han kommer närmare sanningen.Det är en roman om relationer i en på ytan borgerlig miljö.                                                                                                                             ISBN 91-976266-5  Bibliotekssignum Hc

Sandel Maria, Vid svältgränsen och andra berättelser, Hugo Gebers förlag, 1908

”I föreliggande lilla arbete möter oss en författarinna, själf fattig arbeterska, som tum för tum tillkämpat sig sina kunskaper och sin bildning. För egen del köper hon hellre en bok än bröd, men försakar båda för den som lider försakelse i högre grad än hon. Maria Sandels bok är en präktig bok, duktigt och bra skrifven. Hur lefvande skildrar hon ej lifvet bland sina fattiga vänner. Vi tycks oss se dem allesammans, dessa män, kvinnor och barn, som träda oss till mötes ur det omgifvande grådasket. Vi gå emot dem med samma sympati hvarmed författarinnan skildrar dem. Patos parad med humor, skänker bilderna ett intresse man ej kan motstå. Humorn är ej konstlad, patoset ej forceradt. Vid svältgränsen är Maria Sandels första bok. Vi som i henne se en lofvande begåvning, hoppas, att det ej blir hennes sista. Stockholm i september 1908. Cecilia  Milow”     (Samtida anmälan.)

Novellerna är: Vid svältgränsen, Mors kista, När en unge skulle ur boet, Min gata (Fleminggatan), Hans lilla lamm, Uteliggare, Bland malströmmens hvirvlar, Lycklig den som lyckan får, Brudklänningen.                                                                                                 ISBN– Bibliotekssignum HC

Sandel Maria, Mannen som reste sig, Tidens Förlag, Stockholm 1927

Bokens första anslag är”Strindbergskt”:”Tidig söndagsmorgon i maj med jorden fuktig efter regn och grostarkt doftande i ymmig sol. De två envåningslängorna sovo ännu”   De två envåningslängorna som åsyftas är de nödbostäder som uppfördes i början på 1900-talet och som var belägna strax intill S:t Görans kyrka i backen ner mot Kungsholmens folkskola. Det var 14 lägenheter om  ett rum med kakelugn och de kallades ”Skogshyddorna” i folkmun. Maria Sandel bodde själv där under en tid. Husen revs på 60-talet.                                                                                                                                                            I en av ”de ännu sovande” längorna bor Gustav Frejtorp tillsammans med sin sjukliga mor och en syster. Gustav är rejäl och  omhändertagande, arbetar som timmerman. I längan mitt emot bor Svenssons med sin vackra men kättjefulla dotter Ulla. Hon har tidvis arbetat på pennfabriken. (Fanns det en pennfabrik på Kungsholmen?)En romans uppstår mellan de båda. Oskar är förblindad av sin kärlek till den ombytliga Ulla. Som bokens titel antyder, bådar detta inte gott. Äktenskapet resulterar i två barn, pojkar båda två, varav den ena Alan, nog inte är Gustavs. Efter några övertramp av Ulla, får hon lämna hemmet, och Gustav blir ensam med pojkarna. Mannen reser sig. Så här långt kommen i  romanen kunde den vara avslutad, åtminstone vad gäller kunskap om holmens tidigare historia. Nu börjar en skildring av Gustavs fortsatta liv med mängder av anställda husföreståndare av skiftande karaktärer och ambitioner. Visserligen dyker Ulla upp i romanen ytterligare några gånger med avsikt att så tvedräkt i Gustavs liv, och dramatik uppstår också genom att en av sönerna tar sitt liv, menbokens behållning är ändock skildringen av tidsandan i ett fattigkollektiv under tidigt 20-tal som åskådliggörs i språkuttryck och levnadsvanor. Kaffet kokas på gasspisen – i en aluminiumpanna minsann. Vid längornas gemensamma vattenutkast sladdras det och skvallras om vardagens händelser. .                                              ISBN– . Bibliotekssignum Hc

Selling Gösta, Kungsholmen, Nordiska museets förlag 1926
På uppdrag av Samfundet S:t Erik har författaren, tillika riksantikvarien Gösta Selling, ställt samman en liten skrift helt ägnad Kungsholmen. På dryga 10 sidor utvecklar han i en förtätad men saklig beskrivning holmens framväxt fram till utgivningsåret 1926, så Kungsklippan står ännu obebyggd, Kristineberg väntar på sin stadsplan och Norr Mälarstrands gestaltning i framtiden ännu är ett osäkert kort.

Större delen av boken, och samtidigt dess behållning, är de fristående 50-tal planscher och fotografier som kompletterar textavsnittet. Vissa av dessa är säkerligen tagna på 20-talet, vilket gör dem unika. Här är ett par exempel:                                                                              Bild 30. Fredhälls gård. Gården låg i backen ner mot Tranebergsbrons fäste. Revs i början av 30-talet. I övervåningen fanns en träpanel från Stockholms slott. Var är den nu?                                                                                                                                                        Bild 11. Rådhusrestaurangen. Hantverkargatan 4. Stadshuset var ju först ämnat att bli ett rådhus. Därav namnet. Restaurangen flyttade senare upp till hörnet av S.t Eriksgatan och S:t Göransgatan,                                                                                                                                 Bild 46. Hedvigsbergs gård, byggd 1819 för Jakob Westin. Gården låg på Konradsbrgstomten. När man planerade för bebyggelsen för Lagerlöfsgatan 1943 plockades huset ner, och bitarna märktes för att byggas upp på annan plats. Efter en längre tid under en presening , när bitarna började ruttna, brändes allt upp. Så kan det gå.                                                                                                                                                       ISBN –  Bibliotekssignum Ncaa

Serafimerlasarettet, Samfundet S:t Eriks årsbok 1950 resp 1983

I båda årgångarna finns intressanta artiklar om Serafimerlasarettet. Den förstnämda – Tillkomsten och utbyggandet av Kongl Serafimerlasarettet – författad av Einar Key inför nedläggningen 1960. Artikeln ger mycket historik om den Gripenhielmska egendomen från fastebrevet 1674, via försäljningar och arv (till bl.a. Urban Hjärnaoch Margareta Horn) för att slutligen via en bulvan 1749 (baron Erland Broman) för 79.178 daler kopparmynt hamna hos Sundhetscommissionen. I den första direktionen ingick bl.a. fyra Serafimerriddare. I oktober 1752 kunde lasarettet med 8 sängplatser öppna för att sedan successivt utökas. Den första utbyggnaden gjordes av Erik Palmstedt 1785-88 och platsantalet ökade till 100 st. Ny- och tillbyggnad skedde genom Axel Nyström 1832 varvid platsantalet var uppe i 200 st. Genom bröderna Axel och Hjalmar Kumlien gjordes ytterligare tillbyggnader (bl.a. Medicinska kliniken ) 1889-83. Då infördes bl.a. el. Antalet platser nu 400 st. WC infördes först 1917. Den andra artikeln – Serafimerlasarettets byggnadshistoria till 1800-talets slut – författad av Birgtta Wendt och Ann-Charlott Backlund ger förutom den historiska bilden en byggnadsteknisk beskrivning av både lokaler, park och portbyggnad – Palmstedts portal tillkom 1792 – flyttad tre gånger, senast 1928.                                                                                                                                                         ISBN 91-970194—7-x (1983)  Bibliotekssignum Ncaa(p) (1950)

 Simonsson Sten, Bidrag till Stockholms Bryggerihistoria, Del VII : I S:t Eriksbryggeriet på Kungsholmen, Se Bring

Siversson Nils-Åke, Flygfoto Stockholm, Trafik-Nostalgiska Förlaget 2002

De första flygbilderna över Stockholm är från 1894. Då stiger S A Andrée – Örnens kommande befälhavare – upp med sin ballong Svea från Svea Ingenjörsbataljons kaserngård intill Jaktvarvsgränd. Ett av motiven är den då nyanlagda Kronobergsparken. De unga träden spretar utefter de nyutstakade gångvägarna. Nu, ett drygt århundrade senare blommar parken ,en stor grönskande kvadrat sedd uppifrån. Fotografen söker sig ofta till geometri och symmetrier i arkitekturen, bl.a. byggnationen på tidigare sjukhusområdet S:t Erik. Lilla Essingen, med sina utstrålande huslängor, är ett annat exempel. Där pågår ännu rivning och grundarbeten för husen på Elektrolux-tomten.                                                                                                                                                                        ISBN 91-971-915-1-5 Bibliotekssignum Ncaa

Siwert Sigfrid, Ekotemplet, Albert Bonnier, Stockholm 1930

Boken innehåller dikter av författaren. Ett av avsnitten betitlat ”I tornets skugga”

är tydligen skapad under det att författaren har råkat hamna under en bil och befinner sig på Serafimerlasarettet.

                        En bil är tyngre än en karl tyvärr/Här ligger man med några slumpens ärr /  Så löjligt blottade på ära.

Författaren blickar ut från sjukhusfönstret, och i ’tornets skugga’ får vi en aning om holmens och storstadens puls under tidigt 1900-tal.

Min egen stad, vars rymd dess kronor smycka,

                      Vad vore jag förutan ditt tumult,

                      Din storm av liv, som ständigt går för fullt

                      Med vilda risker emot stänk av lycka!

ISBN – Bibliotekssignum Hc.03

Sjöbrandt Anders –Sylvén Björn,  Stockholm – staden som försvann, Natur och Kultur/LT 2000

Följ med på en utflykt i ett Stockholm som inte längre finns. Bilder i färg från 1950- och 60-talen. På 1950- och 1960-talen genomgick Stockholm en omfattande förvandling. Det var inte fråga om ett eller annat hus som revs, det var kvarter efter kvarter med bostäder, verkstäder och butiker som raderades ut. Invanda miljöer som skapat en samhörighet mellan staden och dess invånare var plötsligt borta. Därför är detta en viktig bok för oss som minns, även om endast några sidor är tillägnade Kungsholmen.                                ISBN  91-27-35225-0 Bibliotekssignum Ncaa

Sjöbrandt Anders –Sylvén Björn,  Stockholm – staden som försvann del 2 Natur och Kultur/LT 2003

Bilder i färg från 1950- och 60-talen. I fascinerande färgbilder – till största delen opublicerade – och initierade texter möter vi miljöer från innerstaden, men också närförorter som Farsta och Hagalund. Kungsholmen ingår som en icke obetydlig del i denna bok om Stockholm.                                                                                                                ISBN 91-2735408-3  Biblioekssignum Ncaa

Stenung John, Kungsholms kyrka, Kungsholms församlings kyrko-råd 1940

Historik och inventering – uppdaterad och kompletterad 1989. Den första kyrkan 1672 – 1679. Den andra interimskyrkan 1680-1688. Invigningen 1680. Omändringar under 1700- och 1800-talet. Restaureringen 1882. Restaureringen 1954 – 56. Kyrkorum och inventarier i våra dagar. Kyrkogården och fattighuset. .                                                                                                                                        ISBN – Biblioteksinsignum Ic-cz                                                                      . .                                                                                                                                                                                                                           ISBNISBN 

Sundström Arne, Samuel Owen Teknik- och ångbåtspionjär, Tekniska Museets Årsbok Daedalus 2009

 Snett emot Westinska huset på Hantverkargatan går det in en liten, sällan trafikerad gatstump ner mot Norr Mälarstrand – Samuel Owens Gata. Gatunamnet är ingen tillfällighet. Just i det här området köper mannen som gett gatan sitt namn en tomt, som förut tillhört ”industrispionen” och falskmyntaren Charles Apelquist Allt det här och mer därom finns i Tekniska Museets Årsbok Daedalus 2009, ett praktverk som utgetts i samarbete med Sjöhistoriska Museet och Stockholmia Förlag. I en fyllig text och rikt illustrerad berättas om hur Owen, född 1874, som ung anställd i företaget Boulton och Watt, hamnar i Sverige på grund av ett missförstånd. Trots att han erbjuds fri återresa, blir det så att hans stannar kvar År 1809 övertar han Apelquistska tomten och sätter igång med att lära upp kungsholmsbor och andra att gjuta i järn. En ångmaskin driver hans redskap. Strax får han en förfrågan om han kan tillverka en ”likadan”.  Så är verksamheten igång. Sidorna i årsboken är fyllda med ritningar över Owens alla projekt . Verksamheten växer, när Owen börjar experimentera med ångmaskiner för fartyg. Hans första bygge ”Stockholms-Häxan” hade en snedställd ångmaskin som driver en av Owen konstruerad propeller (trots att John Ericsson inte ännu uppfunnit propellern!).  Men redan 1843 är konkursen ett faktum. Owen tvingas bort. Bröderna Bolinder erbjuds att köpa tomten men finner den för dyr. De söker sig istället ner mot Klara sjö.. Två handdrivna svarvstolar köper de dock från konkursboet Staten köper istället tomten och flyttar Myntet från Gamla Stan. Hur den nu arbetslöse och 70 år gamla teknik- och ångbåtspionjären framlever sina sista år är inte särskilt hedrande för Sverige som industrination.                                               ISBN 91-7031-217-6  Bibliotekssignum Lz Owen

Svedberg Gunnel, Ur Konradsbergs historia 1861 – 1986, Minnesskrift inför 125-års jubiléet

Man kan säga att denna minnesskrift om Konradsberg utkom i ”grevens tid” innan sjukhuset upphörde och Lärarhögskolan flyttade in 1997 i det som i folkmun ofta kommit att kallas ”Dårarnas slott ”. Det var de påtalade missförhållandena vid Danvikens dårhus som drev på planerna om ett nytt hospital. Arkitekten – A. Törnqvist – tog verkligen i! I en blandning av barock och empire reste sig den nya byggnaden i en ännu lantlig idyll. Ett hundratal sinnessjuka flyttades över från Danviken.  Med ett modernt uppvärmningssystem konstruerat av fabrikör Jean Bolinder tyckte de intagna att de kom till paradiset. Många menade dock att ”ett dårhus borde uppträda i långt enklare former”. Från tidigare institutionsbundet omhändertagande kom inriktningen på den nya platsen att bli mer och mer vårdande.                                                                                                                                 Trots inhägnaden kom livet här att präglas av en speciell livsstil. Läkare och övrig personal med tillhörande familjemedlemmar bodde på området (”Professorsvillan” ligger ännu kvar). Det ekonomiska systemet närmade sig själhushållningens idé. Arbete sågs som en del av behandlingen, och man tillverkade i stort sett allt som behövdes för drift och underhåll.                                                                                                                             Intervjuer med personal som under jubileumsåret arbetar eller tidigare arbetat på Konradsberg – eller som det kom att kallas innan nerläggningen 1995 ,  Rålambshovs sjukhus – finns återgivna, liksom några litterära avtryck från patienter (Bertil Malmberg (1889-1958), Agnes von Krusenstjerna (1894-1940)) som varit patienter här.                                                                                                                                                    ISBN  – Bibliotekssignum Vp

Svedelid Olof , Älskade Stockholm, Winberg 2009
Författaren avled 2008 och boken gavs ut postumt med några kärleksfulla kapitel om Kungsholmen – Norr Mälarstrand, mordet på Hjalmar von Sydow,  Markelius kollektivhus, Sven Hedin på Norr Mälarstrand 66 och de två judiska begravningsplatserna.                                                                                                            ISBN  91-87005-30-1  Bibliotekssignum Ncaa

* Svedelid Olov, Världen som var Kungsholmen, Forum 1993
Olov Svedelid, med ett otal thrillers och deckarromaner men även spännande ungdomsböcker bakom sig, var född 1932 och bodde några år före och under krigsåren på S:t Eriksgatan 12 (i backen ner mot Norr Mälarstrand). I den här boken berättar han om sina hågkomster från den tiden, alltså ett Kungsholmen som det tedde sig under åren 1938 och tio år framåt. Lägenheten, två rum och kök, varav det ena rummet var uthyrt, var ”omodärn” (som man sa) med alla tillhörande attribut för en sådan; zinkdiskbänk som alltid måste putsas, svart gjutjärnsspis av märket Bolinder med varmvattensreservoar av mässing vid sidan, gasmätare ovanför som man matade med poletter med hack i kanten. Och så vedlåren som Olov fick disponera, eftersom man eldade med koks. Där stängde han in sig med sina böcker, lånade på ”Bibban” uppe på Hantverkargatan. Bill-böckerna var några av hans favoriter. Ingående beskriver han övriga hyresgäster i ”12-an”. En del av dem skulle han senare komma att låna karaktärer från i sina romaner. I upptåg och lekar beskrivs miljöer som ”Pontis”, ”Kronis”, ”Rålis”, ”Sportis”, ”Frälsis”och ”Portis”. Av alla dessa ”issar var nog den senare – portvakten – den som Olov och hans kompisar fruktade. (Vart har alla portvakter tagit vägen förresten?) Ett festligt men även beskrivande avsnitt är, när han på grund av en vrickad fot bokstavligen ”rullar” hem från Småskolan nere på Hantverkargatan.  Från sitt ”låga” perspektiv ger han en ingående beskrivning av hur Hantverkargatan tedde sig på den tiden. Ett litet fel ger Svedelid sig skyldig till. Sveriges sista skarprättare Gustav Dahlman bodde inte på S:t Eriksgatan 24 utan i 22:an (senare ändrad till S:t Eriksgatan 44). Men man kan ju inte minnas allt. Olov Svedelid gick bort 2008, En överskådlig karta över holmen (ca 30-talet) finns på insidan av omslaget.                                                                                                                                                ISBN 91-37-10368-7  Bibliotekssignum  GZc Svedelid

Svensson Roland, Stockholm före miljonprogrammet, Trafik-Nostalgiska Förlaget, Stockholm 2005

Riksdagen hade år 1965 beslutat att under en tioårsperiod skulle det byggas en miljon nyalägenheter. Flygfoton visar staden med omnejd innan det stora byggprogrammet startade (tiden 1945-1965). Lite snålt med foton över Kungsholmen, men på en vy över Norr Mälarstrand från 1946 ligger vedtravar från beredskapstiden ännu kvar och i Fridhemsplans närhet skymtar Stockholms sjukhem gamla byggnad. Det senare fotot är från 1944.                                                                                                                                                                       ISBN 91-85305-11-1 Bibliotekssignum Ncaa

Sylvén Björn se Sjöbrandt Anders

Söderberg Carina se Källviks Peter

Söderlind Ingrid se Olofsson Åsa

Trenter Stig, Eld ihåg, A.Bonniers Förlag 1949

Vår välbekante deckarförfattare har denna gång förlagt handlingen till kolonitäpporna på Kungsholmen, där en mystisk brand utbryter. En mängd frågor väntas på att besvaras. Men förutom en spännande intrig ger den en bild av Stockholm och denna del av Kungsholmen från 40-talets tid då det ännu serverades förfriskningar på kaféet G:a Brostugan, vägen mellan Solna och Stockholm gick över Carlberg till Rörstrandsgatan.  I sanning en liten historielektion.                                                                                                     ISBN 91-0-047597-1  Bibliotekssignum Hce

Wallander  Sven, Minnen – HSB:s öden från 20-talet till 1957, HSB:s Riksförbund 1975
En mycket läsvärd bok om HSB.-rörelsens uppkomst och utveckling som i hög grad är förknippad med Kungsholmen och Kungsklippan.                                                                    ISBN – Bibliotekssignum Cz HSB

Wessberg Göran (redaktör), Silvieberg – en höjdare i Marieberg, 2013

Bland många fastighetsföreningar uppstår efter en tid ett behov att dokumentera husets tillblivelse gärna kryddat med historiska återblickar över närområdet – t.ex S:t Göransgården. Så har skett med Silvieberg, huset som tillsammans med Erlanderhuset tronar uppe på Fyrverkarbacken i Marieberg. Det avlånga huset som i folkmun benämnts både Betonglimpan, Sidfläsket och Bacon Hill fyller 50 år och har hyllats med en jubileumsskrift. Boken är indelad i tre delar, en om närområdets historia, en om husets tillkomst och en om de boende i huset. Den första delen bygger mycket på Birgitta Conradssons och Harald Norbelies böcker om Kungsholmen. En vanligt förekommande uppgift som bestrids i boken är, att namnet Marieberg härstammar från en dotter till en av drottning Kristinas gunstlingar Johan Skytte. Senare forskning gör gällande att det i stället är en Anna Maria Soop gift med riksrådet Carl Gyllenstierna som i början av 1700-talet ger gården namnet.  I Kapitlet ”Dragkamp mellan stat och stad” berättas om att SJ hade planer på att dra järnvägen söderut över Långholmen via Smedsudden och Marieberg till Lindhagensgatan där en ändstation skulle byggas. Ett alternativt Skansen på höjden fanns även med i statsmaktens planer innan staden vann dragkampen. I den andra delen finns intressant kartmaterial (bland annat ur en skolbok från 1953!) som berättar hur området var tänkt att växa fram. I den avslutande delen skildras hur bostadsrättsföreningen år 1994 bildades och personliga minnen och omdömen ges från några som bebott och ännu bebor huset sen inflyttningen 1963. Om det dominerande huset uppe på höjden – Erlanderhuset – säjs inget. Dom får väl skriva sin egen historia.                                                                                                                                                  ISBN 91-637-3916-3 Bibliotekssignum Och

Wifstrand Naima, Mitt liv – min koffert. Alb Bonniers förlag 1930

Wifstrand Naima, Med och utan paljetter.Bonniers 1962

”Naima från Fleminggatan”, så kallade sig Naima Wifstrand i en av sina levnadsbeskrivningar. Mellan de båda självbiografierna ovan har det gått 32 år. Den förra skildrar livet för en  operettprimadonna mitt under sin aktiva tid, den senare mer av den åldrade aktrisens rätt till tillbakablickar och bokslut inför ett långt liv i tiljans tjänst

Gemensamt för de båda är emellertid att de inleds med en skildring från barnaåren. Modern var hushållerska åt en skogspatron i norra landsändan. Efter konkurs flyttade modern –ensamförsörjande – med två barn och Naima i magen till Stockholm. Naima föddes 1890 och växte upp på Fleminggatan 40. Hon tyckte tidigt om att ”apa sig” och på gården spelade hon och ungarna teater. Hon gick ut ”sina sexton kurser” i skolan uppe vid Stadshagen. Där utmärkte hon sig främst genom att härma rektorn och övriga klasskamrater till åskådarnas förtjusning. Tidigt fick hon bidra till hemmets försörjning. Mitt över gatan – i 43:an – låg en sybehörsaffär. Där, hos ”tant Lentzan”, fick hon sin första anställning. ”Lenzan” var teaterbiten, och öppnade Naimas ögon för teatern. Så var hon fast.                                                                                                                                               Men det är förstås i Naimas skildringen av sekelskiftets Kungsholmen som boken intresserar oss. Fleminggatan med den Elliostska lumpladan – där gummorna från Grubbens måhända sattes i arbete – Grubbens Försörjningsinrättning längre ner på gatan för att inte tala om ”Gröna Lunden” längst ner – ett otäckt ställe där kungsholmsligans ledare, ”Kalle på vind” bodde. Men där berättas även om utflykter till Hornsbergs hage, möte med ”Trasfröken”, om Djurgården och Stockholmsutställningen 1897.                     Som bejublad operettaktris och sedan, efter en lång karriär som sådan, även som erkänd karaktärskådespelare handlar fortsättningen om, men det är en annan historia …

En intressant parentes: Under krigsåren 1939-1945 samlades många politiska flyktingar i Sverige däribland Bertold Brecht. En av adresserna de brukade mötas på var Fleminggatan 73 (huset står kvar). Om det var just den omständigheten som förde dem samman berättar inte Naima om, men faktum är, att hon och Brecht träffades och blev goda vänner. Naima spelade vid den tiden Gumman Peachum i Brechts ”Tolvskillingsoperan”. Senare skrev han titelrollen i ”Moder Courage” direkt för Naima. Men den rollen fick hon aldrig spela. Naima Wifstrand dog 1968.

ISBN – Bibliotekssignum Ik och  Ikz

Wingborg Olle , Essingeöarna i litteraturen, 2014

I det här lilla häftet har författaren genom att inventera Essingelitteratur vid Kungliga Biblioteket och Stockholms Stadsmuseum men även vid det lokala biblioteket på Stora Essingen fått fram en imponerande samling författare som beskriver öarna på ett eller annat sätt. Även en del material som ej letat sig fram till bibliotek eller arkiv är med.  Publikationerna är samlade under rubriker, vida som”Kyrkor och kyrklig verksamhet” eller ”Företag och verksamhet” eller smala som  ”Scouting” och ”Växter”. Författarregistret med hänvisningar upptar nästan  200 namn. En av de författare som förekommer under fler rubriker är Jahn Charleville som skrivit standardverk om både Stora och Lilla Essingen. Företalet är skrivet av Birgit Friggebo, som har ett persoligt minne av busskatastrofen 1948 där hennes skolfröken omkom. ”Länge stod vi i kö utanför klassrummet och väntade. Ingen fröken kom”                                                                                                                                                                  ISBN 91-637-4919-3 Bibliotekssignum  Aancaa                                                                                                                                                               

Wikström Jeppe, Stockholm från ovan, Bokförlaget Max Ström 2005

I detta praktverk helt i färg har Jeppe Wikström dokumenterat staden ur alla vinklar. Inspiration har han hämtat från sin barndom och Astrid Lindgrens Karlsson på taket. Med en knivskarp optik i såväl vidvinkel som i inzoomade prislappar på bananerna på salutorget flyger han över stan, helikopterburen som Karlsson. Vår holme har fått egna sidor. Rolig att se är t.ex. badlivet – rakt uppifrån – på Smedsudden en vacker sommardag, eller panoramat där hela ön infångas med en skärpa som lockar en till att yttra: ”Här bor jag”!                                                                                                                         ISBN 91-89204-51-4 Bibliotekssignum Ncaa

Wikström Jeppe och Lundgren Jan, Perspektiv på Stockholm, Bokförlaget Max Ström 2003

Som bokens titel antyder, är utgångspunkten lite annorlunda än de gängse översikterna från ovan av Stockholm. Utifrån ett historiskt bildarkiv – de äldsta bilderna är från 1850-talet – har fotografen sökt upp samma stadsbilder i nutid. Utgångspunkten har varit, att det gamla skulle finnas kvar i det nya, ett kyrktorn, en husgavel eller ett gathörn. En fyllig del ägnas vår holme som öppnar med ett foto från 1885 tagen från Kronobergsparken ner över Täckmans trädgård. Ännu skyms inte Piperska Muren av vare sig Polishuset eller Rådhuset. För att ge några ytterligare exempel: Gamla Fattighuset på Hantverkargatan 6 är sig likt från 1907 till våra dagar, men Stadshuset saknas förstås i bakgrunden. ”Krillan” och ”Freddan” är ödemark 1896. Utslängda i grönskan ligger Konradsbergs sjukhus (Dårarnas slott) och Nya Bryggeriet nere vid Hornberg. Fridhemsplan – mysig mötesplats med 12:an på ingående från 1943 – domineras idag av bussar och bilar. Men biografen Draken finns kvar. Åtminstone skylten!                                                                                          ISBN 91-89204-05-0  Bibliotekssignum Ncaa

Wikström, Lars Kungsholmen intill 1700-talets början, Almkvist & Wicksell  Stockholm 1975

Detta är författarens doktorsavhandling som finns intagen i serien Monografier utgivna av Stockholms Kommunalförvaltning. Som sig bör är detta en sprängdlärd bok – kanske kan den uppfattas som lite svår för oss vanliga Kungsholmsläsare – men desto mer intressant och givande för dig som verkligen vill gräva ner dig i detaljer och personer – allt från ortnamnet Lederne, via byarna på Solna-sidan, donationerna till munkarna och  holmens indragningen till kronan av Gustav Vasa år 1527. Den största delen av verket ägnas åt förhållandena under slutet av 1600-talet, då vi genom kung Karl XI fick bilda egen församling och genom hans frimästarbrev fick en mängd nyföretagande och befolkningsutveckling.                                                                                                                    ISBN –  Bibliotekssignum Ncaa

Wisth Britt, Kungsholms skola, Stadsvandringar 13 (s. 80-91), Stockholmia Förlag 1990

Sedan mitten av 1600-talet hade holmens skolor varit förlagda i den östra delen, på trånga gator. Men stadsdelen växte och det nya folkskolan skulle placeras på en sund tomt, helst omgiven av grönska med fri utsikt i stadens utkant. Kungsholms (nya) skola ritades 1888 av arkitekterna Magnus Isaeus och Carl Sandahl och utvidgades till dubbla storleken tio år senare (ark. Ernst Haegglund). Fyra gymnastiksalar och två simbassänger. Korridorerna var breda och belagda med mönstrade kalkstensplattor, salarnas takhöjd var väl tilltagen, spegeldörrar till klassrummen, herrgårdslika dörröverstycken och marmoreringsmålningar. Fint värre! Dessvärre var detta ett övertygande argument för att skolan nu skulle bort! Inte kan dagens barn tillåtas att vistas i en sådan hemsk miljö. Kungsholmsbona liksom Länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet kämpade för sin skola. Sista budet (1990) är att halva skolan blir kvar. Halva rivs. Så blev det (Vår anm.)Lyckligtvis bra dokumentation.                                                                                                      ISSN 0349-1870 Bibliotekssignum Ncaa

Wolodarski Aleksander Se Andersson Anna-Paula

 

Gilla

Gilla Laddar…

Kommentera Avbryt svar

Formulärets överkant

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

E-post (måste anges) (Adressen lämnas aldrig ut)

Namn (måste anges)

Webbplats

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. ( Logga ut / Ändra )

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. ( Logga ut / Ändra )

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. ( Logga ut / Ändra )

Du kommenterar med ditt Google+-konto. ( Logga ut / Ändra )

Avbryt

Ansluter till %s

Meddela mig om vidare kommentarer via e-post.

Meddela mig om nya inlägg via e-post.

Formulärets nederkant

Formulärets överkant

Search for:

Formulärets nederkant

Kungsholmens kultur- och hembygdsförening

The Twenty Ten Theme. Blogga med WordPress.com.

Följ

Följ “Kungsholmens kultur- och hembygdsförening”

Formulärets överkant

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Formulärets nederkant

Powered by WordPress.com

%d bloggers like this:

<img src=”http://stats.wordpress.com/b.gif?v=noscript&#8221; style=”height:0px;width:0px;overflow:hidden” alt=”” />

Annonser

2 kommentarer till Litteratur

  1. Bengt S Nilsson skriver:

    Hej,
    Tack för ett fint initiativ. Här är tips om ett par kompletteringar som ev. skulle kunna vara av intresse:
    Lindberg Berit: Malmgårdarna i Stockholm. Liber förlag 1985. Ger historik och bilder om bl a Gripehhielmska malmgården, Kristineberg, Piperska muren, Rålambshov, Smedsudden och Triewalds Malmgård.
    Biörn Anders: Een kort relation om Kongzholmen (skriven 1689). Utgiven av Ryös antikvariat 1997. En inte helt lättläst bok eftersom man tryckt texten i desss ursprungliga version. Styrkan är att man får beskrivning av både kyrkobygget och bygget av Nya Kungsholmsbron av en av dem som var direkt inblandade.
    Vänliga hälsningar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s