Månadens Kungsholmia

Månadens Kungsholmía December 2017

Primus på Lilla Essingen                                                                                        

 Planer finns att bygga 600 nya bostäder på Lilla Essingen. Ön är faktiskt Sveriges tätaste , sett till befolkning per kvadratmeter. Det är öns nordvästra del som föreslås byggas på, det s.k. Primusområdet. Vadå Primus? Varför den delen av ön heter så fordrar en förklaring. Här är historien.

Det hela började med en svensk uppfinning – blåslampan (C.R Nyberg, Patent 1881). Några år senare utvecklade en arbetare på AB Separator ett fotogenkök som #i princip” arbetade efter blåslampemodellen, d.v.s. med en spritskål under brännaren. Den antända spriten värmde upp brännaren. Fotogenen pumpades upp och förgasades. En arbetarkompis, F.W. Lindqvist utvecklade köket – i själva verket  en blåslampa för matlagning – och startade tillverkningen i en liten verkstad på Agnegatan 10 i slutet av 1880-talet. Ytterligare en man, J.V. Svensson, som såg potentialen i den nya uppfinningen, startade 1892 tillverkningen i större skala på Kungsgatan 44 (nuvarande 84). Sex år senare bildades  AB Primus /primus latin ”den främste/ . Så rullade det på. 1906-1907 byggde man nytt på Lilla Essingen Nu hade en stor industrigigant kommit in i bilden , BA Hjorth & Co, så småningom Bahco, som fick ensamrätt på försäljningen av Primus-köket. Man har beräknat att över en halv miljon kök såldes varje år över hela världen under tidigt 1900-tal. År 1956 lämnade man Kungsholmen och flyttade till Enköping (Bahco). Kuriosa: Sveriges blivande statsminister Per Albin Hansson (1885 –1946) arbetade en tid på Primus i unga dar.

Källor:         DN 171012

TeknikHistoria 5/20

Kurt-Allan Paulsson, Kungsholmiana på mitt  sätt, Lilla

och Stora Essingen

 

 

 

 

 

 

Månadens Kungsholmía November 2017

Ny korsplantering Marieberg                                                                                        

 Under en promenad utefter stranden i Marieberg har en uppmärksam kvinna upptäckt ett kransbehängt kors, som hon inte sett där förut. Hon undrar och Eva-Karin Gyllenberg svarar i DN (170926): ”Korset är mycket riktigt nytt, liksom lagerkransen och om man ser sig om i Stockholms strandkanter kan man hitta flera mörkgröna kors, uppsatta av Arla Coldinuorden Den är en sjöfararorden som funnits i Sverige sedan 1760-talet, men rötterna är äldre än så, ända sedan medeltiden. Det finns tre Coldinuordnar i Sverige, Arla Coldin i Stockholm, som är den största med sina 672 medlemmar, Göta Coldin i Göteborg och Kronans Coldin i Karlskrona. / – – / (Orden) grundades av ättlingar till Christopher Columbus och ordenskorset liknar dem som Columbus förde med sig på sina resor över haven.” Så långt Eva-Karin.

Jürgen Rossner, en av våra medlemmar och tillika medlem i Coldinu Orden kompletterar med ett översänt material: Den första korsplanteringen (ja det heter faktisk så) skedde 1765 på Krankholmen nära Drottningholm. Det var av trä. Först 1793 blev materialet metall. Många har tidigare vandaliserats, brutits ned eller försvunnit. En del har senare ersatts genom återplantering. Så är  fallet med. Mariebergskorset,  som är en återplantering av ett tidigare från  början av 1800-talet.. Invigningen av det nya korset skedde  i anslutning till ordens högtidsdag som infaller årligen den 14 augusti ofta med en liten ceremoni och understundom med kanonskott! Skötseln av korsen är anförtrodd en korsfogde. I dag finns ett fyrtiotal kors planterade  i Stockholmsområdet varav tre på Kungsholmen: Ett intill en rest av Piperska muren bakom själva huvudbyggnaden (ingång från Coldinutrappan). ett på Lilla Essingen (östra delen) och så det nyplanterade.

Källor: Eva-Karin Gyllenberg DN 170926

Jubileumsskrift Coldinu Orden och Arla Coldin 1765-2015

Jürgen Rossner

 

Månadens Kungsholmía Oktober 2017

Judiska begravningsplatser på holmen

Två judiska kyrkogårdar finns på Kungsholmen. Den äldsta ligger på Alströmergatan. Något senare anlades också en i Kronobergsparken. Den tidigare är starkt förknippad med en tysk invandrare Aaron Isaac från det svenska Stralsund i Brandenburg.Aaron Isaac kom enligt vissa källor till Sverige 1774 genom ett misstag. Svenska armen behövde en bra stensnidare, varför han inkallades. Enligt andra källor kom han på eget bevåg. Han var den första juden här, som  utan att konvertera till kristendomen .tilläts bosätta sig i Sverige. Det var kungen – Gustav III – som just då var starkt påverkad av de franska och engelska upplysningsfilosofernas mest kontroversiella trosartikel – toleransen – som stod för beslutet. Till bosättning hörde även rätten att anlägga en begravningsplats. Överståthållaren  Sparre meddelade Isaac att han skulle ta kontakt med magistraten, som skulle anvisa honom en lämplig plats. Magistraten erbjöd honom marken intill den katolska kyrkogården på västra sidan av Klara kyrkogård för att där anlägga en begravningsplats. Mot detta protesterade Isaac eftersom det stred mot judisk tro. Judar får inte begravas på kristna kyrkogårdar.. Då erbjöd magistraten Isaac att tillsammans med stadsingenjören besöka Stadshagen på Kungsholmen för att hitta ett stenfritt område lämpligt för en begravningsplats. Invigningen skedde sen sommaren 1776. Den första begravningen i Aronsberg – som området kom att kallas – ägde rum den 31 januari 1782 och den sista den 5 juli 1888 (totalt 306 jordfästningar) För Kronoberget gäller tiden 14 december 1790 till nyårsafton 1857.

Källor: Artikel DN 011216

Eva-Karin Gyldberg DN febr, 2003

Lena Kallenberg Kungsholmsvandring

Se även under fliken Kungsholmiana på mitt sätt/Invandrargravar

Månadens Kungsholmia September 2017

 Butikidskersan Karin Sandell. Ett krigsminne.

I föreningen Stockholms Företagsminnen, vars ändamål är att samla och arkivera äldre och modernare bestånd av originalhandlingar ur näringslivets historia,finns ett lägg om butikidskerskan Karin Sandell som drev en mjölk- och livsmedelsaffär med adress Kronobergsgatan 1. På eget initiativ har hon skrivit ner hågkomster ”huller om buller” från tiden i affären samt bifogat kassa- och inventeringsböcker genom åren. Ur detta ganska omfattande material är följande fakta hämtade:

Karin Sandell var född i Skåne år 1904. Som 14-åring började hon arbeta i mjölkbutiken Kronobergsgatan 1. Ägare var då en fröken Winquist, som drivit affären sedan 1897, då huset var nybyggt. Inrättandet skedde faktiskt innan huset var färdigbyggt. Bland annat saknades lås i affärsdörren. Winkvist hade berättat att hon då drog en silltunna för dörren varje kväll som sedan flyttades undan klockan sex varje morgon, då bagaren kom med det färska brödet.

Efter 15 års tjänst fick fröken Sandell överta affären med inventarier och lager. Året var 1933. I 24 år drev hon sen sin butik tills hon sålde rörelsen 1957.

Från hennes hågkomster, rika på episoder och anekdoter fonns ett citat;

Men nu till gamla minnen. Det var väl andra krigsåret, då kom det brev från taxeringsverket att de satt opp min självdeklaration med Kr 200:-. Min första reaktion var, att skatt på 200 kronor orkar jag väl betala, men nästa tanke var, att tiga är att samtycka och opponerar jag mej inte nu så sätter de opp mej 400 nästa år och 600 tredje året o.s.v., så här ska klagas. För lättare stämma i bäcken än i ån. Men varifrån hade de fått, att jag uppgivit 200:- kr för lite uttag från affären, till mitt eget hushåll? Jag gick tillbaka i räkenskaperna och fann snart orsaken.

På den tiden kom ingen skivad smörgåsmat från leverantören, utan man köpte en bit skinka på några kilo, likaså salt- och rökt kött och hela korvar och så skiva man i affären när kunden ville ha. Men på så sätt blev det små kanter kvar, dessa var inte svåra att sälja till billigt pris, de användes bland annat till pytt i panna. Men när det blev köttransonering, måste jag ta kuponger även på dessa bitar, för jag hade själv lämnat kuponger när jag köpte kilovis av leverantören. Förklarligt nog ville ingen kund lämna sina snålt tilltagna kuponger för sånt ”krafs” även om priset var billigt. Följden blev att jag tog vara på det själv i hushållet för mina egna kuponger. Men jag skulle väl inte betala mer själv än jag kunde fått av en kund. Detta hade gjort att jag tagit ut varor från affären 200:- kr mindre än året förut.

Sagt och gjort här skulle klagas, men att anlita en jurist skulle ju kosta mer än de smaka, så jag tog till den svenska jag lärt i Billinge 6-åriga folkskola i Skåne och antingen var den så pass bra att de förstod vad jag mena eller också var den så dålig, så de tyckte synd om mej, alltnog det kom svar att taxeringsinspektören hade ingenting att invända mot min klagan, utan det blev som jag deklarerat. Vilken triumf, vinna mot taxeringsverket – med 200:- kr.

Detta var första och sista gången jag hade klammeri med taxeringsverket, men så kan en myndighet hålla efter ett litet enmansföretag.

Källa; Föreningen Stockholms Företagsminne

Månadens Kungsholmía Augusti 2017

Kungsholmens brandstation på 30-40-talet. Minnen av f.d ”brandkårsungen” Kurt-Allan Paulsson

Del 2 Om huset och brandmännens inre tjänst. Fortsättning från Månadens Kungsholmia Juli 2017

För brandmännen i tjänst var det väl sörjt. I en korridor över spruthuset fanns logement, var och ett med plats för fyra brandmän. Från korridoren löpte glidstänger direkt ner till bilarna för snabbtransport på natten. Huset rymde (och rymmer) också en rejäl gymnastiksal för brandmännens fys-träning samt ett dagrum. Intill dagrummet låg ett stort kök.  På den här tiden var det ca 45 personal placerade på stationen, däribland en chef (brandkaptenen), en brandmästare och ett antal brandförmän med olika ansvar. Förutom brandkaptenen och brandmästaren bodde ett antal av förmännen med familj och barn på stationen. I alla lägenheter fanns larmklockor installerade och närhet till glidstänger. En del av brandmännen bodde i grannhuset på Olov Gjödingsgatan. Här fanns också larmklockor.

Bemanningen var i tjänst en (1) dag, så ledig en (1) dag. Kan tyckas generöst men då får man tänka att ”dagen” var 24 timmar. Varje morgon inleddes med ställningen.  Samtliga personal för dagen samlades för avstämning och arbetsfördelning. Det kunde t.ex. gälla vilka som skulle bemanna de olika bilarna vid utryckning, Bilarna krävde också sin skötsel. Betecknande för de här 20- och 30-talsbilatna var att det var gott om mässingsdetaljer på dem. Kylaren. klockorna, handtag och navkapslar m.m. var av mässing, den s.k. pytssprutan (en handdriven vattenpump som var placerad på fotsteget) var av koppar, allt skulle hållas skinande blankt.   Ställningen kunde också innehålla besked om någon brandövning som skulle hållas under dagen, Brandmästaren eller någon brandförman höll i genomgången. Var det lördag var det städdag. Brandbilarna backades ut på gåren och hela spruthuset rengjordes grundligt. På vintern var det ett måste att skotta gården ren från nyfallen snö till glädje för brandkårsungarna som tumlade runt i de uppskottade högarna. På gården stod ett 5-vånings övningshus där brandmännen övade sig att äntra upp med hjälp av s.k. haksteger eller hoppa mot språngsegel.. På gården övade man också att lägga ut brandslangar och få vatten i dem fort nog. I ett annex fanns en verkstad där rökdykarutrustningen sågs över och intill låg en litet rum där rökdykarna i realistiska räddningsövningar i mörka, rökfyllda gångar fick ta sig in och leta efter ”Tysta Jakob” en nog så tung docka, som de skulle ”rädda”. I en särskild verkstad ruggade man upp krollsprintflätor (en sorts växtfiber?) som tjänade som stoppning vid tillverkning av Stockholms brandkårs  hela behov av madrasser. Inte särskilt sköna att ligga på, lyder eftermälet, men brandförsvaret var väl inte betjänt av att försätta manskapet i djupsömn under natten. De som bodde på eller i närheten kunde gå till sina familjer efter dagens inre tjänst. Så till gymnastiksalen – badminton var då en populär innesport – och i källaren fanns en brottarmatta. På stationen tjänstgjorde då en olympiamedaljör – Rudolf Svensson. För övriga fanns dagrummet med radio, tidningar, olika spel som schack och andra brädspel.. Ja, man hade faktiskt också en egen lokalradio. Den nådde alla stationerna och sköttes av en teknikintresserad brandman. Stockholms brandstationer var då; 1 Johannes, 2 Liljeholmen. 3 Katarina, 4 Östermalm, 5 Kungsholmen och 6 Bromma. Siffran stod i skinande mässing på kylarfronten på varje brandbil . På så sätt kunde man lätt se vilka stationer som var i tjänst vid en brand. Idag finns ej stationerna kvar i Bromma och Liljeholmen. Nya har tillkommit. Men det är en annan historia.

Del 1 Bilparken och  Larmet går! Se Kungsholmía Juli 2017

Månadens Kungsholmía Juli 2017

Sedan SOS-centralen ”Blåljushuset” på Bussgaragtomten i Hornsberg skrinlagts, får den vackra gamla brandstationen på Hantverkargatan vara kvar till glädje för inte minst dess personal. I två Kungsholmíor under juli 2017 (Del 1) och augusti 2017 (Del 2) följer några reminiscenser från stationen under förkrigstiden

Kungsholmens Brandstation på 30-40-talet. Minnen av f.d.”brandkårsungen” Kurt-Allan Paulsson                                                                                                                       Del 1 Bilparken och Larmet går!

Kungsholmens brandstation låg tidigare på Fleminggatan 24. Vid ingången till Gamla S:t Eriks sjukhus syns ännu urtag för utryckningsportarna. Den nya stationen på Hantverkargatan (eg. Kronobergsgatan 2) invigdes i januari 1931. Medel hade ställts till förfogande av Stockholms Stads Brandförsäkringskontor. Arkitekten – Gustav Laurelius – hade lyckats få fram en funktionell anläggning. Ett bevis på det är väl att den ännu står kvar och fungerar.

Spruthuset (som man sa) hade plats för fem utryckningsfordon, var och en placerad framför sin utryckningsport. Innanför porten närmast Kronobergsgatan stod Sprutan. Det var en motorspruta Scania av årsmodell 31 på 90 hkr med en sprutkapacitet på 2000 l/min. Invid stod Stegen, en maskinstege av märket Magirus 1922 på 65 hkr. Sen kom Mekaniska stegen, tillika en Scania, som förde en avbröstbar stege till pass då motorstegen inte kom fram – t.ex till de på den tiden vanliga innergårdarna. Denna både drogs på plats av manskapet och restes upp med handkraft. Framför nästa port stod Kokärran Det var en djurtransportbil av tidig Scaniaårgång. Denna hade en lastkorg för stående djur men även madrass för liggande. På 30-talet – och även under krigsåren på 40-talet – var hästar vanliga på stadens gator. Sist i raden stod Sjukvagnen en rejäl, gråmålad Volvo av 30-talsmodell. Långt in på senare delen av 1900-talet var det Stockholms Brandkår som skötte alla sjuktransporter. Det var bara ambulansen som hade luftfyllda däck. De andra hade massiva gummidäck. Det var också den enda bilen där man satt inne under tak vid utryckning. I de övriga satt man helt oskyddade

Larm om brand nådde ofta stationen per telefon men kunde också sändas från de brandskåp som fanns ute på stan. Sådant larm gick direkt till brandstationens telegraf där skåpets adress, direkt kunde avläsas i form av ett morse-signum. Telegrafisten larmade sen till den adressen (”Stå kvar vid skåpet tills brandkåren kommer”). Det fanns olika larm-signaler med anledning av angelägenhetsgraden. Stort larm (ettrig ringsignal):Både sprutan och stegen for ut. Soteldslarm : Sprödare signal, bara sprutan.  Ambulanssignalen: Pling-pling  Då var det ju ”lagom” bråttom. Men även på ambulanslarmet kunde man höra om det var vanlig sjuktransport eller olycksfall. Beträffande soteldsutryckningarna var det  vanligt på den här tiden, att det tog eld inne i husens skorstenar p.g.a. vedeldningen.

Månadens Kungsholmía Juni 2017

Från Barbro Ohlson (tidigare Kungsholmsbo; Kaplansbacken, Tegeltraven) har föreningen fått en bevarad nedteckning av ett minne av hennes far mätningsmannen Axel Valdor Pettersson född 1900 .

En hästskjuts med oförutsedda konsekvenser

Det var på sommaren år 1907. Där nu stora hyreshus och Tekniska Läroverket har sin plats låg då en grönskande äng, här och där med små uppodlade jordlappar. Högst uppe på ängen hade mäster Bär sin trädgård. Han var tysk, talade en bruten svenska och var vänligheten själv. Han jobbade från morgon till kväll i sin trädgård. Varje morgon drog han sina alster på en skranglig kärra till Kungsholms torg där han stannade till tvåtiden på dagen. Då var oftast kärrans lager slutsålt. Hemma i trädgården hade han inrett sin bostad i växthuset på en bänk med endast en tunn madrass som underlag. Från husen i Holmia kom husmödrarna och handlade av honom. Behövde han hjälp med gödsling och bärning av jord hämtade han arbetskraften från de halvstora pojkarna från Holmia. Han var väldigt förtjust i rabarberkräm. Min mor som varit i Tyskland och kunde tala med honom på hans hemlands språk fick koka sådan kräm åt honom.                                                                                                                 Så var det en dag så att jag, som inte var mer än en liten pys på 7 år, kom att göra mäster Bär en stor besvikelse. Jag brukade få åka med åkardrängarna och även den här dagen var det skjuts med åkardräng. Mäster skulle ta hem ett lass tegel från Kungsholms torg. Båtarna brukade lossa sina laster på kajen nedanför torget. Dit skulle vi nu styra kosan. På den tiden kunde man köpa brännvin i närmaste speceriaffär och drängen fick i uppdrag att vid torget inköpa en liter. Så for vi iväg uppför backen till nuvarande Fridhemsplan. Jag körde förstås den gamla märren som emellertid som vanligt tog det lugnt. Omsider kom vi nedför Hantverkargatsbacken och jag tänkte styra hästen åt höger mot kajen. När drängen märkte det tog han tag i vänstertömmen och styrde hästen dit brännvinet fanns. Efter en stund kom han ut, ett lycksaligt leende låg på hans läppar. Med varsam hand slog han in brännvinslitern i en gammal sölk. Så styrde vi märren ner till kajen. Drängen som ville utnyttja stadsbesöket till en liten orgie sa till mig att lasta kärran medan han gick bort och läskade sig med en flaska öl.

Månadens Kungsholmía Maj 2017

Urbota  uraktlåtenhet

I fiket på S:t Görans sjukhus i Stockholms satt en mager gammal man i sjukhuskläder med en droppställning bredvid sig. Han hade en trind gammal kompis på besök. Denne hade just vunnit flera tusen kronor, berättade han glädjestrålande. Den sjuke frågade hur mycket den trinde satsat genom åren och avtvang honom en redovisning av alla insatser på trav, tips och andra spel han gjort. Glädjen kom av sig. Den trinde såg bara dum ut.

–         Jojo, sa den sjuke svagt, vi minns våra vinster men glömmer våra förluster.

Han påminde till utseendet lite om min far som föddes på Kungsholmen ett hundskall från S:t Göran, dit han sent omsider kom som patient vid 90 års ålder. Han hade aldrig tidigare varit sjuk och hade under sitt liv sammanlagt intagit ett dussin (halva) Albyl när han någon gång haft huvudvärk. Han somnade lätt, sov som en stock och överträffade resten av mänskligheten i lynnets jämnhet. Men eftersom alla gamla förutsätts lida av nedstämdhet och dålig sömn gav man honom sömnmedel till natten. Det fick honom att drömma att hans klocka och plånbok flög iväg mot taket. I drömmen reste han sig i sjuksängen, sträckte sig efter sina klenoder, dråsade i golvet och bröt benet. När vi senare gjorde formell anmälan och bad om en förklaring svarade vederbörlig nämnd att benet ju blivit läkt, varpå han tynade bort på Sabbatsberg och dog. Passerade på hemvägen S;t Eriks sjukhus där man numera kurerar ögon men där jag en gång stapplade in med något jag fått i foten i en lägenhet på Arbetargatan. En läkare vred och vände på foten, och drog sedan ut en decimeterlång trådsmal trästicka som sedan dess gör sig påmind en gång i halvåret utan att göra något väsen av sig. Passerade sedan Rådhuset och såg att klockan på tornet går fel. Cirka fyra timmar före eller åtta timmar efter. OK att alla människor i dag har armbandsur, mobiler och paddor men uret på Rådhuset i Stockholm ska gå rätt. Rådhuset är rättens boning. Fel får bara infödda droskchaufförer ha:  -Förlåt men vad har vi på Hamngatan att göra? Vi ska ju till Rådhuset! – Jaså, jag tyckeru sa Rådiohuset…

Källa: Ove Säverman,  DN Namn och Nytt  2017 04 07

­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­­

Månadens Kungsholmía April 2017

Prästsöner duger till mycket

Johan Theofron Munktell föddes den 20 mars 1805 i en prästfamilj i Kärrbo församling i Västmanland. I släkten fanns personer som hade sysslat med bergshantering. Han valde detta spår i stället för att slå in på prästbanan. Redan vid 18 års ålder var han anställd på Myntverket i Stockholm (som då låg i Gamla Stan) och vid 21 års ålder var han verkmästare där. Där moderniserade han bland annat de maskiner som präglade mynt. Hans tekniska begåvning ledde till, att han fick i uppdrag att bygga en mekanisk verkstad i Eskilstuna. Några år senare reste han på ett stipendium till England, där utvecklingen av ångkraften inspirerade honom att börja bygga ånglok. Sveriges första ånglok ”Förstlingen” rullade ut från Munktells fabrik i staden 1853. Sonen – med samma namn –tog senare över som chef, men fadern var verksam i sitt bolag ända till sin död 4 juli 1887.

Jean Bolinder född den 12 september 1813 och brodern Carl Gerhard Bolinder född 24 september 1818 var båda prästsöner från Vaksala strax söder om Uppsala. Som 19-åring kom Gerhard till Stockholm som elev vid Samuel Owens verkstad . Ungefär samtidigt anställdes äldre brodern Jean vid Kungliga Myntverket och efterträdde då som verkmästare Johan Munktell som slutade där för att flytta till  Eskilstuna .

Vi vet att Bröderna Bolinder slog sig ner i ett gammalt färgeri på Kaplansbacken 10 på holmen år 1844. Med sig hade de prästänkan och en syster som skötte hushållet. Redan äret efter hade de kommerskollegiets tillstånd att inrätta J & C.G Bolinders Mekaniska Verkstad. Maskiner köpte man av Owen som just gått i konkurs. Firman expanderade och tog utrymme utefter Klara strand. Bostäder byggdes på Kungsklippan för fabrikens anställda.

År 1932 var det så dags att knyta ihop de båda prästfamiljernas livsverk. Då bildades AB Bolinder-Munktell. Idag är bolaget uppköpt av Volvo. Men länge stod det på produkternas motorhuvar Volvo BM. Prästsöner duger till mycket!

Källor: Teknikhistoria  7/2016, Wickipedia

Månadens Kungsholmía Mars 2017

Ett biobesök på 1940-talet.

En biograf – Capitol på S:t Eriksgatan – är på väg att återuppväckas. Visserligen på ”fel” del av gatan, den sträcker sig ju sen bron byggdes 1903-1906  även över till Vasastan, men händelsen väcker till liv minnen från 40-talet, då gatan var adress för ett tiotal biografer. Att gå på 7-föreställningen på lördagarna var stående nöje att lätta upp de trista krigsåren. Så här kunde det gå till, när jag och mina kompisar skulle gå på bio:

Vi samlades utanför scoutlokalen på S:t Eriksgatan vid halvsju-tiden. ”Vad ska vi se?”. Ingen visste. ”Vi drar”. Caprice i hörnet av Hantverkargatan körde mest musikfilmer med Nelson Eddy och Janette Mac Donald. Inget för oss. Fina Draken låg utanför reviret. Mitt emot låg Alcasar som körde ”Zorros märke” med Douglas Fairbank j:r (som vi redan sett) och så Gnistan (tidigare Vargen) med kortfilmer ”kom och gå när du vill”, men slikt platsade inte på en lördag. Nu bar det istället iväg längs S:t Eriksgatan. Sandrewbion Metropol, i hörnet av Fleminggatan, där Anders Sandrew ibland själv stod och tog emot biljetterna, blev första anhalt. Var det inget för oss där,  låg Strand mitt emot – med sina eviga Ken Maynard-matinéer – nära. Sen två till nästgårds, Roxy och Rivoli (vid brofästet). Passade inte programutbudet där, var det att ge sig vidare över bron. Alltså upp till S:t Eriksplan och kika på vad Capitol och den intilliggande lilla Påfågeln bjöd på. Inget för oss där heller! Oj, tiden tickade på och nu började det bli kritiskt. Vi kastade ett öga upp mot Atlas vid Karlbergsvägshörnan, men skräckfilm var inte vad vi såg fram mot en lördagkväll. Till Plaza uppe i hörnet av Dalagatan blev det nu språngmarsch! Fransk film. Bläh! Ska det inte bli något biobesök i kväll? Sista chansen – Lyran– på Sveavägen. Anfådda löste vi biljetter, och trädde en dryg kvart försenade in i den mörka biosalongen. Biokvällen var räddad! Vad filmen handlade om. Ingen aning.

Av Kurt-Allan Paulsson inspirerad av en artikel i DN 2017 01 27 ”Insamling för att Capitol öppnar igen”.

Månadens Kungsholmía Februari 2017

A.N. Edelcrantz och Kungsholmen

Abraham Niclas Edelcrantz (1754-1821) var en märklig man väl att minnas av personer intresserade av Kungsholmiana. Han föddes i Åbo. Hette då Clevberg och var son till en professor vid stadens universitet. Redan som 11-åring inskrevs han i Kungl. Akademien i Åbo. Över en fil.mag blev han där docent i både fysik och literaturhistoria. Vid ett besök i staden av Gustav III bjöds han till Stockholm för att ordna upp slottsbiblioteket. Sen gick det raskt: Medlem av Svenska Akademien (stol nr 2), teaterchef för de kungliga teatrarna, kungens handsekreterare, ledamot av Musikaliska Akademien och Vetenskapsakademien samt preses i Konstakademien så småningom även riksdagsman. 1789 adlades han till Edelcrantz.

Efter kungens död övergick han mer och mer till sin andra disciplin – naturvetenskap. 1794 utvecklade han en fransk idé och byggde upp Sveriges första optiska telegraf. Den bestod i ett antal torn placerade i linje synliga på håll. På tornen monterades vridbara träskivor.. Med flatsida uppe (1:or) eller kantställda (0:or) kunde binärt 1024 olika kombinationer avläsas.

Han var även intresserad av nya jordbruksmetoder. Han drev en spannmålskvarn på Kungsholmen – nuvarande Stadshustomten – och hade i uppgift att i England inköpa en ångmaskin för drivning av kvarnen. En man följde med vid leveransen med uppgift att montera maskinen på plats. Det var Samuel Owen! Resten är ett stycke Kungsholmshistoria. Han satte också upp ett mekaniskt linjespinner nere vid stranden mot Klara sjö, även det naturligtvis ångdrivet. När Owen gick i konkurs 1843 köpte bröderna Bolinder upp delar av Owens maskiner, och när de i sin tur kom igång med sin industriverksamhet, så var det Edelcrantz gamla spinnerilokaler som man startade i.

Efter ett misslyckat frieri i sin ungdom valde E. att förbli singel under sitt liv. Han byggde sig ett hus på Djurgårdslandet som han kallade ”Skuggan”. Då han inte hade några efterlevande utslocknade ätten med honom.

Läs mer om Edelcrantz, Owen och bröderna Bolinder på flikarna: ”Kungsholmspersoner” och #Kungsholmiana på mitt sätt”.

Källa: V.Tahvanainen, Ord i sikte, Norstedt 1994

Månadens Kungsholmía Januari 2017

Guld åt Tre Kronor

Stadshuset – Kungsholmens kronjuvel –  en symbol för hela Stockholm. I solen skimrar tornets tre förgyllda kronor som var de av rent guld. Och visst är det guld! Men bara på ytan förstås. Ungefär var 30:e år har glansen bleknat. Hösten 1984 var det dags att ge kronorna ett nytt lager av äkta, dyrbart, 23-karats guld. Per Larsson är förgyllare till yrket. Han ska få berätta hur han ger nytt guld åt kronorna.: – Jag lägger på bladguld i form av små kvadratiska plattor. De är 83 mm i fyrkant men bara 0,001 mm tjocka. Försiktigt – fyrkant för fyrkant – täcker jag över den bulliga kronan. Varje platta täcker 50 kvadratcentimeter av kronan, för man måste ju lägga plattorna lite över varandra. 1350 plattor går det åt till varje krona och de kostar 4 kr styck. Även hela tornkupolen ska täckas med guld så tillsammans är det 115 kvadratmeter som ska förgyllas. Om man pressade ihop allt bladguld som behövs för att täcka kupolen skulle det precis få rum i asken till bandet för en kasettbandspelare, slutar Per och knäpper bort en liten guldflaga som har fastnat på hans näsa.                                                                                                  Källa: Räkna med problem, Mattebok för grundskolan, Esselte Studium 1985

Bonus:

Riskersättning för att montera tre kronor? Fråga: Hej! På Namn och Nytt har man haft en del intressanta bilder av Stadshuset. Jag kommer då att tänka på att de arbetare som monterade Kronorna lär ha velat ha 100 kronor som någon slags riskpeng för att göra det. Hur det slutade kommer jag inte ihåg efter som det stötte på patrull då det visad sig att de tre killarna ville ha 100 kronor var. Känner du till något om detta? Svar: Inga pengar i världen skulle få mig att arbeta på drygt100 meters höjd. Särskilt inte med att montera tunga, gyllene kronor som är 2,2 meter breda. Jag vände mig till Maria von Scheele på Stadsmuseet för att höra om hon kunde hjälpa mig, men svaret lyder: Det låter som en skröna.                        Källa: Eva-Karin Gyllenberg i  Fråga Eva-Karin DN 14 03 10.

Månadens Kungsholmía December 2016

Min första julafton av C.J.O.

Frimurarna i Stockholm öppnade sitt första barnhus 1753 på Ladugårdslandet. Några år senare flyttade man till Malmtorgsgatan. 1864 inköptes Kristineberg men1925 inköptes Kristinebergsområdet av staden och hemmet flyttade till Blackeberg, Verksamheten upphörde 1940. Följande minne är hämtat ur ”Föreningen Frimurarbarnen. Minnesskrift 1907-1917”

Min första julafton vid barnhuset skall jag skildra med några ord, ty den går aldrig ur mitt minne. Det var julen 1886 och jag var sju och ett halvt år gammal. Vid fyratiden på eftermiddagen stod vi barn ute på gården och såg hur alla de hundratals ljusen tändes i bönsalen. Så gavs det äntligen tecken till att allt var klart och ordningsmannens pipa ljöd. Den kvällen tyckte jag nästan att det lät som musik, den signalen, innebar ju så oändligt mycket mer än uppställning till den vanliga aftonvarden. Så marscherade vi upp i bönsalen för att få skåda all härligheten med de många ljusen och de gröna girlanderna, men huvudsakligast för att få några uppbyggelsens ord av vår förste lärare, Pastor Lindström.

Från bönsalen marscherade vi direkt till matsalen där såväl våra julklappar som konfektpåsar och saffransbullar med mera väntade oss. Att förtjusningen var stor och tacksamheten också är säkert, men ändå kändes det så konstigt tomt inombords för mig. Jag måste samla ihop all härligheten jag fått och bära upp det på lekrummet för att gömma det i mitt lådfack. Sen sprang jag ut så fort jag kunde från allt stoj och stim, varför och varthän visste jag ej då, men slumpen förde i min väg en vän, för övrigt allas vår fyrbenta favorit, slaktarhästen Max, from som ett lamm. Så tog jag Max i famn, med mina armar om hans hals berättade jag mina tankar om en mängd saker som jag kanske skämdes att förtro någon annan. Säkert är att hos Max fann jag vad jag sökte. Jag vet det, ty när vi skildes var allting bra igen, allt var åter jul och glädje.

Källa: Okänt Stockholm, En antologi av Per Anders Fogelström, Bonnier 1967

Månadens Kungsholmía November 2016

En stjärna bodde på Kungsholmen

Zarah Leander bodde på Kungsholmen innan hon flyttade till Tyskland 1937. Hur många svenska skådespelerskor blev stora internationella stjärnor? Det tål att debatteras, men Greta Garbo, Zarah Leander och Ingrid Bergman hör absolut dit. Två av dem nordiskt källarsvala, den tredje het som lava.

Zarah var minsann inte bara skådespelerska. Hennes sexiga, mörka altröst lyckades ge sinnligt liv åt de mest banala sångtexter: ”Jag vill ha en gondol uti Nordens Venedig” och ”Vill ni se en stjärna – se på mej! Ni får mycket gärna se på mej” Hur populär hon än var i Sverige lyste hennes stjärna starkare i Tyskland. UFA erbjöd Zarah Leander ett guldkantat filmkontrakt 1937. Det medförde att hon lämnade Sverige och for till Berlin med barnen Boel och Göran.

Då hade hon skilt sig från sin förste make, skådespelaren Nils Leander. Hon bodde i en tvårummare på John Ericssonsgatan 1 innan hon bröt upp 1937 och flyttade till Tyskland där hon blev kvar till 1943. Då var tyska armén stadd på reträtt, och vem önskar stå på en förlorande sida. Zarah Leander hade bara varit och filmat i Tredje riket, men tvingades ändå uppleva tunga år i kylan. På Lönö vid Bråviken i Östergötland väntade hon länge på svenskarnas förlåtelse. Den dröjde. Inte ens när nazistbekämparen Karl Gerhard öppet tog hennes parti. På hösten 1945 svängde opinionen. Först 1949 lossnade isen. En rad succékonserter på bland annat Gröna Lund följde. Divan var förlåten och blev diva igen, låt vara lite bedagad.

I dag betraktas hon som en av de största artister Sverige haft. Men en minnesplakett på John Ericssonsgatan där hon bodde letar man förgäves efter.

Källa: Martin Stugart, DN (990104)

Månadens Kungsholmía Oktober 2016

Varför hänger ingen aln på Rådhusets port?

På uppgiften GAMMALT LÄNGDMÅTT, tre bokstäver, skriver vana korsordslösare genast in ALN utan att tveka. Vad är historien bakom alnen, och vad har den med Stockholms rådhus att göra?

Aln (fornsvenska alin) har med armbåge att göra, d.v.s. ett personligt mått (jfr tum, fot) och anses vara avståndet mellan armbågen och yttersta fingertoppen Det var ju ett bra mått som alltid fanns ”till hands”, även om det inte alltid var det bekvämaste sättet att mäta upp något med, t.ex. sträckor och ytor. Det var lättare att mäta med en träpinne eller järnten med motsvarande längd. Runt om i vårt land fanns en mängd sådana alnmått. Det var brukligt att man satte upp socknens gällande aln på kyrkporten. På så sätt kunde den som köpt rep eller väv e.dyl. kontrollera att han fått ”rätt mått mätt” och inte blivit lurad på köpet. När handelsutbytet blev vidare och med tiden kom att sträcka sig över sockengränserna – Smålandsalnen – blev behovet av en enda gällande aln nödvändig, en aln-likare. Detta hände på Karl IX tid. Den aln man valde var den som satt på kyrkporten till Rydaholms kyrka i Jönköpings län. År 1605 lät kungen fästa en aln av samma längd som den på porten till Stockholms rådhus. En riksaln hade skapats. Den var – och är – 59 cmx) .  Idag finner man ingen aln på rådhusporten. Synd. På 1960-talet hängde den till beskådande, för bl.a. skolklasser på besök, på väggen innanför rådhusporten. Sedan 1982 har Stadsmuseet hand om den. Väl nerpackad i en låda kan man tänka.

x)Mät sträckan mellan armbågen och yttersta långfingerspetsen. Är man någotsånär välväxt når man upp mot dryga 40 cm. Men 59 cm! Bestod sockeninvånarna i Rydaholm av jättar med enorma underarmar. Förklaringen är mer praktisk. Ofta användes alnmåttet till att mäta en vara som kunde lindas upp.  Då var det lättare att sno den mellan tumgreppet och armbågen, varv på varm. Så gör vi ju också idag. Sno nu själv t.ex. med ett snöre på samma sätt ett varv. Det stämmer  bättre.

Källa: Sam Owen Jansson, Måttordbok, Nordiska Museets förlag, 1950

Månadens Kungsholmía September 2016

”Kvastska skolan” – en flickskola på Kungsholmen.

År 1889 startade Kungsholmens läroverk för flickor. Föreståndarinnan var Hanna Blomqvist- ”Kvasten”  kallad – som också i dagligt tal fick ge namn åt skolan. Skolan låg i ett vanligt hyreshus i hörnet av Kungsholmsgatan och Agnegatan och upptog de två första våningarna. Skolan hade en 8-årig utbildning som följde efter tre förberedande år och kallades ”Normalskolekompetens”. Förutom de vanliga skolämnena, med betyg i både engelska, tyska och franska ingick husliga ämnen för att eleverna i framtiden skulle kunna sköta en familj. Hanna Blomqvist sökte upprepade gånger tillstånd att utveckla skolan, så att skolans elever skulle kunna avlägga studentexamen, men så blev det aldrig. I stort sett alla lärare på skolan var ”fröknar”. Enstaka lärare – t.ex. i kristendom – var ”magistrar”. Rasterna tillbringade eleverna i Rådhusparken eller i Piperska murens park. Gymnastik hade man i Polishuset. Hanna bodde själv kvar i huset sedan nya föreståndarinnor tillträtt. År 1939 kommunaliserades skolan, skolan lades ner och undervisningen flyttade in i nya fina lokaler i Rålambshov. I dag ligger Rålambshovsskolan där och dessförinnan var det Lärarhögskolans övningsskola.

”Fast jag undrar om man fick med sig hemtrevnaden”, säger Harald Norbelie. ”Kvasten” hade säkert protesterat, men hon slapp uppleva bitterheten att se sin skola nedlagd.

Källa: Norbelie, Harald, Vårt Kungsholmen, Bokförlag BMB, 1992                                             Vårt Kungsholmen 16/2      Stockholmskällan

Månadens Kungsholmía Augusti 2016

Kungens lärare fick malmgård på Kungsholme

Karl X gick bort när sonen som senare skulle bli Karl XI bara var 4 år. Men han hade redan tidigare bestämt att hans förre sekreterare, Uppsalaprofessorn Edmund Figrelius skulle få ansvaret för sonens studier och uppfostran. Strax efter kungens död adlades han också till Gripenhielm. Det var det mest ambitiösa studieprogram som en svensk prins någonsin försökt ta itu med. Om Gripenhielm hade lyckats med sin plan hade Karl XI blivit en av våra bäst utbildade kung. Men utbildningen blev ett totalt fiasko. Det visade sig att prinsen hade grava läs- och skrivsvårigheter. Dessutom var han stel och blyg samt klen till hälsan. Modern, änkedrottning Hedvig Eleonora var bekymrad. För att inte den lilla gossen skulle tvingas sitta med läxböckerna hela dagarna, skickade hon ut honom med yngre officerare på jakt och idrottsliga övningar. Där – och det skulle visa sig senare också – trivdes han bäst. Han glömde dock aldrig sin gamla lärare. När Karl blev myndig och fick regeringsmakten ordnade han så att staden skänkte honom en bit mark på östra Kungsholmen, där Gripenhielm lät bygga sig ett ståtligt hus. Året var 1674. Så här skrev man: ”- – efter sitt trägna arbete med den 11-årige monarkens information skulle han ha ett ställe, där han kunde söka någon recreation”.  Hur gick det sen? Tyvärr hann Gripenhielm inte njuta av den friden särskilt länge. Han avled redan 1675. Huset som ännu finns kvar men till oigenkännlighet om- och tillbyggt ligger på det vi nu kallar ”Serafen-området”. Hur gick det för kungen? Han blev enväldig och berövade adeln all makt och allt guld (Karl XI;s reduktion). När slottet Tre Kronor brann 1697 stod han lik där.

Källa: Lindqvist Herman, Storhet och fall, Historien om Sverige

Månadens Kungsholmía Juli 2016

Kattuntryckeriet i Karlsvik

Kattun är en äldre svensk benämning för bomull (jfr cotton eng., coton fr.) som därefter kommit att syfta specifikt på en tunn, glättad bomullsväv i tuskaft med tryckt mönster. Väven är något tyngre än kalikå, och passar för exempelvis klänningar.

Karlsviksområdet låg ovanför den grunda Rålambshovsviken upp mot f.d. tullhuset.  Området hade i mitten av 1850-talet inköpts av en inflyttad tysk textilfabrikör, Carl Heineman, som gett det namnet Carlsvik. År 1857 anlades här ett s.k. kattuntryckeri – Carlsvik AB – för tillverkning av ”tunna bomullstyger till fruntimmerskläder”. Det var en för Sverige helt ny produkt, som tidigare enbart hade importerats från England. År 1870 var 360 personer anställda. Arbetstid: vard.7-19, lörd. 7-16. Anläggningen var avancerad för sin tid och ansågs på 1860-talet vara Stockholms största fabrik. En stor hallkonstruktion innehöll bland annat vävstolar och kardmaskiner. Taket bars av gjutjärnsbjälkar som innehöll ångrör. Dessa värmde den stora salen och smälte på vintern snön som låg på taket. Hallen hade inga fönster utan ljuset kom från det glasade taket, ”så att arbetarna ej kunna se ut och genom yttre föremål hindras i sitt arbete”. Verksamheten kom emellertid aldrig att löna sig, trots ett försök att lägga om till halvylletyger. År 1877 var det slut.

”I samband med att vi hade textiltryck på museet passade jag på att leka kattuntryckare i lite större skala. Vi fick också låna två antika tryckstockar som använts till kattuntryck. Svårt att veta hur gamla de är men troligen kring 1800. Kattuntryck är en teknik där man trycker mönster på tyg med hjälp av tryckstockar, särskilt populärt var det under 1700-talet och 1800-talets början Vi kunde inte låta bli att provtrycka med dem lite, ett provtryck med ”gåshud”. Resultatet blir inte helt perfekt då färgen inte är helt anpassad för stocken som dessutom är något ojämn. I vilket fall är det inte varje dag som man gör något sådant. Färgen applicerades med svamppensel.”                                                                                                               Källor: Wickipedia, Kurt-Allan Paulsson, Kungsholmiana på mitt sätt, 2000,                   Anders Lundkvist, Museiepedagog, Norrköpings Stadsmuseum, 2013

Månadens Kungsholmía Juni 2016

Hur såg Kungsholmen ut den 30 augusti 1902, d.v.s. den dag då Kungsholmens Allmänna Läroverk fick sina första elever? I samband med läroverkets 40-åriga tillvaro bildade eleverna en förening, som gav ut minnesboken Kungsholmen vid sekelskiftet (ESSELTE 1943). Anmälan om boken finns under litteraturfliken. Första vandringen; Se Månadens Kungsholmía mars 2016.

En Kungsholmspromenad år 1902. Andra vandringen. Fleminggatan från Celsiusgatan upp mot Stadshagen

Mellan Celsiusgatan och Polhemsgatan låg Paulis parfymfabrik bakom en rad stora lönnar och ett elegant spjälstaket. Vid stakethörnet satt sommartid en liten snäll karamellgumma med tjong, knäck, punchkulor och allt vad de hette i sin korg. Det doftade alltid underbart av parfym där i trakten. Fleminggatan väster om Polhemsgatan fram till Fridhemsgatan på vänstra sidan och från Inedalsgatan till Igeldamsgatan på högra sidan är på det hela taget sig likt, men mellan Polhemsgatan och Indedalsgatan på höger sida har stora förändringar ägt rum. Trakten var då. vågar jag påstå, en av de intressantaste på Kungsholmen, sett från en pojkes synpunkt. Mot gatan vette den ståtliga fasaden av Elliots lumplada. Därinne i halvmörkret sutto massor av gummor och sorterade lump med flinka händer. Det var deras sommarnöje. När vintern kom och fingrarna började stelna i frosten, sökte de sig till ”Grubbens”, och där stannade de, tills våren kom med värmen igen. Om inte då redan apoteket S:t Erik låg i hörnet av Kronobergsgatan, så dröjde det inte mer än ett år, innan det kom dit. Och i huset längre upp härskade Beijers skofabrik, utanför vars port man alltid gjorde en halvhalt för att se på klockan på innergården, om man kunde skritta i vanlig takt, eller om man måste trava sista biten till skolan. [Läroverket låg då i hörnet av dåvarande Kungsholmsgatan och S:t Eriksgatan]. Efter S:t Eriksgatan försvann trottoarerna och ersattes av gångbanor av trä upp till Stadshagen Bortre hörnet av Fridhemsgatan var bebyggt Sen kom en väldig bergknalle som sänkte sig ned mot en trädgård. Mitt i trädgården låg en stor tvåvåningsvilla. Jag vill minnas att huset ägare var verkmästare eller disponent för den filthattfabrik, som låg längre in på tomten, och vars byggnad jag förmodar nu ingår i Armens Centrala Beklädnadsverkstad [Denna låg på 40-talet i hörnet av Arbetargatan]. Så är vi då framme vid Arbetargatan, där Apotekarsociteten hade sina igeldammar (anlagda år 1835) I gatans bortre hörn låg nu en väldig grop. Nere i gropen stod en eländig koja, hopfogad som den var av plåtbitar, takpappstycken och brädstumpar, ett minne från bostadsnödens dagar. Där bodde en familj om 4 personer. Jag minns hur om morgnarna de två små pojkarna stodo ute i det fria och tvättade sig, hurudant vädret än var. Tvärs över gatan låg ett hus, där folkskolan [invigd 1888] hade sin ”barnbespisning”. I huset ovanför låg Dahlgrens bageri och grannen i väster kallades Ko-Anders eftersom han höll ladugård för några kor som betade i Axelsbergsområdet.

Källa: Adolf Stensiö i Kungsholmen kring sekelskiftet (ESSELTE 1943)

Månadens Kungsholmía maj 2016

Nu har hela rasket rivits II.

Ytterligare några minnen från basarbyggnaden på Hantverkargatan har dykt upp efter det rivningsdammet har lagts sig och längan är jämnad med marken. Det gäller vad som pågick i gatu- och souterrängplanet på 30-40-talet:

Om vi börjar med den del av byggnaden närmast S:t Eriksgatan, så disponerades hela den gaveln av NORMA. Kafébolaget Norma hade drivit ”hygienska ölcaféer” i Stockholm sedan 1923. Skick och ordning var rörelsens motto och redan första året uppstod 39 numrerade matställen med blommor på borden, mattor på golven och dagens rätt för 95 öre på menyn. Många Norma-krogar var hypermoderna med funkisinredning, så också den här. Därefter – österut – kom en fruktaffär. Där kunde man köpa halv-öres kola och strutformade knäck-klubbor. Sen kom NORRMALM. Det var en stor livsmedelskedja – lika vanlig som ICA i våra dagar. Om man gick en trappa ner låg en fiskavdelning. I ett stort kar simmade stora karpar lojt omkring. Under andra världskriget kunde man köpa små hajar och underliga torskfiskar med påhittade namn – t ex. ”brisslingar” – för att dryga ut matransonen. Vägg i vägg med fiskavdelningen (nere på Baltzar von Platensgatan) hade ARBETSFÖRMEDLINGEN en lokal. Åter upp på Hantverkargatan. Nästa affär var en TRIKÅ-affär samt därefter en TVÄTTINRÄTTNING som betjänades av gröna bilar med vita bubblor på. Denna inrättning hade ett tag en levande tvättbjörn placerad i skyltfönstret! Affärsraden avslutades med att den östra gaveln hyste någon form av kontor. Där satt även en brevlåda i Ragnar Östbergs välkända design.

admin-ajax1

Månadens Kungsholmía April 2016

Serafen – Sveriges första sjukhus

Fram till 1700-talets mitt bedrevs offentlig sjukvård i Sverige på hospitalinrättningar, en blandning av sinnessjukhus och fattigstugor och vid Allmänna Barnhuset i Stockholm. Det handlade oftare om förvaring än om vård.

År 1739 väckte statsfysicus läkaren Nils Boy ett förslag om inrättande av ett offentligt sjukhus. Det gick emellertid trögt. Men efter det Fredrik I instiftat Serafimerorden – vars riddare åtagit sig att övervaka sjuk- och fattighus – tog det fart. År 1749 inköptes Gripenhielms gamla malmgård. Den bestod av en huvudbyggnad i tre våningar med två flyglar. Tidigare hade den bl.a. ägts av läkaren Urban Hjärne som under en period hade ett laboratorium och en medicinalväxtträdgård här. Carl von Linné hjälpte till att förädla den. Här inrymdes också Christoffer Polhems berömda Laboratorium Mechanicum.

1752 var man igång, till en början med 8 sängar. Det var meningen att driften av sjukhuset skulle betalas med lotteriavgifter, tobaksskatt och inkomster från stadens biljardsalonger! Serafen var redan från början ett undervisningssjukhus. Ingen undervisning i klinisk medicin eller kirurgi hade tidigare förekommit i Sverige. Tjänstgöring här blev ett obligatoriskt inslag i utbildningen av medicinare och kirurger. Malmgården behövde byggas om för ändamålet. Första gången det skedde var 1760 då flyglarna fick sängsalar med 42 sängplatser. I huvudbyggnaden inrättades operationssalar. Fler tillbyggnader gjordes på 1780- och 1820-talet. Portalen, med Sveriges riksvapen i mitten och Serafimerordens kedja och lejon på var sida, restes 1792. Ur sjukhusteknisk synpunkt var lasarettet omodernt. Moderna hygieniska anläggningar saknades. 1888 sköt staden till medel för en modernisering. En helt ny centralbyggnad i rött tegel ritades. En arkitektonisk nyhet nu var, att man utnyttjade klinker i fasaden – här i form av svartglaserade band (för att anknyta till de medeltida klostren och dessas vårdfunktion). Under 1900-talet har sjukhuset moderniserats ett flertal gånger. Hela tiden har stommen – den Gripenhielmska malmgården bevarats. Tillkomsten av Karolinska sjukhuset 1940 och Huddinge sjukhus 1972 medförde, att Serafimerlasarettets betydelse för forskning och undervisning minskade men lokalerna  inrymmer än i dag olika vårdinrättningar.

Källor: Vårt Kungsholmen 33/2014 och Kurt-Allan Paulsson, Kungsholmiana på mitt sätt, 2000.

Månadens Kungsholmía Mars 2016

Hur såg Kungsholmen ut den 30 augusti 1902, d.v.s. den dag då Kungsholmens Allmänna Läroverk fick sina första elever? I samband med läroverkets 40-åriga tillvaro bildade eleverna en förening, som gav ut minnesboken Kungsholmen vid sekelskiftet (ESSELTE 1943). Se anmälan om boken under litteraturfliken.

En kungsholmspromenad år 1902. Första vandringen. Nedre Fleminggatan upp mot Agnegatan.

Fleminggatan var vid sekelskiftet den tråkigaste gata, man gärna kunde stöta på. På höger hand, från Kungsbroplan räknat, låg en vattenbutik av det slag, som Mineralvattenfabriken Nordstjernan låtit uppföra åt sig på de flesta platser i Stockholm, och vidare stod där en rund annonspelare av kraftiga dimensioner. Mitt över gatan i huset nr 3 fanns Molins konditori, en dröm i röd schagg, vita diskar och hyllor med massor av speglar och förgyllt listverk. Damen bakom disken var korpulent och skelade starkt, därför att hon från en tidig ungdom måste hålla ett öga på publiken och ett på diskens härligheter. Tvärs över gatan låg då som nu en stor brädgård, men på den tiden hette innehavaren Erik Ohlsson, och uppkrupna i höjden över hans ångpanna ha många pojkar låtit kläderna torka på kroppen, när de under vintertid under jumpning fallit i Klara sjö. I nr 11 bodde fältskären Nilsson, vilken som skylt hade en glaslåda på väggen uppsatt med massor av utdragna, illa medfarna tänder. Man stannade ofta och tittade på eländet med en rysning. Plombering av en skadad gadd förekom ytterst sällan – var den maskäten skulle den ut, så var receptet! I nr 15 fanns en stor vinhandel (Adamssons) och där pågick konjaksförsäljning till kl. 9 om lördagskvällarna. Jag nämner det bara för att erinra om, att när vinhandeln flyttade, så förhyrdes lokalen till ”skjutsalong”. Många pojknäsor har tryckts platta mot rutorna där under bekikande av Bismarck och andra dignitärer, som stod uppradade med skottavlor på bröstet. I nr 17 fanns två ledande kungsholmsaffärer, Wikman & Wiklunds järnaffär och Knut Spiras speceriaffär. Fleminggatan 19 tillhörde ”Smittens, en man om vilken de t gick vilda historier. Numera finns många som tror att det var ”Brännvinssmitten” som bodde där, men det är fel. Den senare hette L.O. Smith och bodde mycket tillbakadragen i huset Parkgatan 8. ”Smitten” på Fleminggatan – Generalkonsul J.W Smitt – gjorde aldrig något väsen av sig. Han lämnade efter sig 13 719 705 kr och 39 öre vilket var mycket pengar på den tiden. Han ägde vidsträckta områden på Kungsholmen. Alltnog, i hörnet av Scheelegatan låg hans bostadshus. Sedan sträckte sig en lång envåningslänga med högt tegeltak åt gatan upp till Agnegatan. I längan hyrde en gammal mjölnare – Jansson. Han berättade om den tid, då han drev kvarnen på Kvarnbacken bakom Separators verkstäder. Byggnaden innehöll i övrigt Smitts vagnbodar. På oss pojkar verkade både hus och trädgård mycket mystiska. Av ett fotografi framgår, att Fleminggatan bara var stensatt upp till Agnegatan, resten var vältrad makadam. Vid Agnegatan började ”Grubbens gärde”, som då enbart var en försörjningsinrättning och ett vårdhem för obotligt sinnessjuka. ”Grubbensgubbarna var välkända figurer på Kungsholmens gator och gummorna med för den delen. För pojkarna på Kungsholmen innebar väl namnet ”Grubbens” endast det plank, som sträckte sig från Agnegatan till entrén mitt för Pilgatan (nuv. Wargentinsgatan). Mellan dåvarande Pilgatan och Celsiusgatan låg Järnvägsbostäderna. Gustav Blomberg berättar:” Jag bodde Fleminggatan 35, hela kvarteret var upptaget av järnvägsmän åt vilka SJ upplåtit bostäder. Inne på gården fanns tvenne mindre huslängor, och mellan dem från Pilgatan till Celsiusgatan gick en pilallé. Mitt emot våra fönster låg ”Grubbens gärde” Där lyste det alltid i fönstren, när man var uppe på vintermorgnarna. Jag hade även mitt emot mig Kungsholmens brandstation, som nu är införlivad med sjukhuset. När jag satt och läste mina läxor, hände det att det blev utryckning. Då gällde det att slå ihop böckerna och springa ned för trapporna för att se, var brandkåren tog vägen. På den tiden körde brandkåren med hästar och dessa stegrade sig och vrenskades, innan de släpptes iväg med full fart utmed gatan.”

Källa: Adolf Stensiö och Gustaf Blomberg i Kungsholmen kring sekelskiftet

Månadens Kungsholmía februari 2016

Nu har hela rasket rivits!

Magasinbyggnaden

I samband med att basarbyggnaden från 1934 på Hantverkargatan 71-73 nu blir ett minne blott, finns en beskrivning av Statsbibliotekets ungdomsfilial F6 bevarad från den tiden:

Biblioteket – eller ”bibban” som vi sa, låg en trappa upp till vänster. Till höger hade tandläkarparet Timander sin praktik. Ungdomsavdelningen var skild från vuxenavdelningen. Den förra hade fönstren mot Baltzar von Platensgatan. Man måste passera en ”garderobiär” – en bestämd kvinna – som såg till att ytterkläderna lämnades in. Med en nummerbricka i fickan släpptes man in i härligheten! Det fanns ett litet sagorum med böcker modell ”Hattstugan”, och där berättade en av bibliotekarierna sagor för de mindre barnen en gång i veckan. En högtidsstund. Så småningom fick man ett rödfärgat lånekort. Man fick bara låna två ”roliga” böcker, fackböcker obegränsat. Varje gång man lånade böcker visades på kortet när böckerna skulle lämnas tillbaka. Ajabaja om man lämnade in böckerna försent! I dag får man böta en slant, men då stämplades det in på kortet ”Får ej låna förrän den ….” . Att dämpa läshungern ingick alltså i bestraffningen! På biblioteket skulle det vara tyst. I dag fungerar många bibliotek som ett dagis. Besökande och även personal kommunicerar högljutt.  Störde man då, så åkte man ut. Den vanan borde ha bibehållts fram i våra dagar.

Källa: Kurt-Allan Paulsson, Kungsholmiana på mitt sätt, Stockholm 2000.

Månadens Kungsholmía januari 2016

Andra världskriget. Flyktingar på Kungsholmen

I backen upp på Welanders väg i Stadshagen ligger Lilla hemmet. Det var ett vårdhem för barn som fötts med eller smittats genom amning av könssjukdomen syfilis. Vårdhemmet kom till på initiativ av överläkaren Edvard Walander (1846-1917) verksam på S:t Görans sjukhus. Behandlingen bestod bl.a. av medicinering där små mängder kvicksilver ingick. Verksamheten här upphörde på 1950-talet då man började behandla syfilis med antibiotika.

Under andra världskriget när Finland hade överfallits av Sovjetunionen togs delar av Lilla Hemmet i anspråk som flyktingförläggning för finska krigsbarn. Under perioden januari-maj 1940 mottogs sammanlagt 337 finska barn och mödrar. I Kungsholms folkskola på Mariebergsgatan fanns samtidigt helt finskspråkiga klasser. Från och med 1942 vårdades dessutom ett 15 tal finska krigsbarn med syfilis på hemmet.

Källa: Stockholmskällan

Månadens Kungsholmía December 2015

 Skandinaviens största orgel på Kungsholmen

Efter en önskan från arkitekt Ragnar Östberg började den stora stadshusorgeln byggas år 1923. Tillverkare var E.F. Walcker & Cie i tyska Ludwigsburg. Två år senare var den färdig tack vare en donation på 100 000 kr av Oscar Hirsch (en tidigare anförvant till Isaac H. med huset på Igeldammsgatan?). Orgeln placerades på en läktare under Blå hallens tak 20 meter upp i luften. Inte något för höjdrädda organister! Mellan åren 2007 och 2008 renoverades orgeln, och orgelspelbordet flyttades ner till hallgolvet. Orgeln har 135 stämmor och  10 271 pipor. Den kortaste är någon centimeter lång, den längsta 11 meter. Den har fem manualer terrassformigt placerade över varandra.

På nyårsdagen bjuds sedan några år musikälskare på Kungsholmen och väl även andra stockholmare möjlighet att höra hur Stadshusorgeln låter. År 2015 var det domkyrkoorganisten Mattias Wager som inledde konserten med några stycken av Bach och improvisationer på vintertema. ”Orgeln är otroligt bred i klangen, med vackra, lyriska stämmor. Jämfört med många kyrkor har rummet en enkel akustik, vilket ger ett vackert skimmer åt musiken”, säger han.

Nyårsdagen 2016 blir det två konserter, kl. 14.00 och 16.00. Organister blir Anna Holm och Andrew Canning. De spelar varsin del på båda konserterna.

Källa: Pontus Ahlkvist i Vårt Kungsholmen 52/2014 och Bettina Annerstedt, Evenemangsenheten, Stadshuset.

Månadens Kungsholmía november 2015

Gick spårvagn 4 verkligen längs Hantverkargaten?

I den under fliken Litteratur på Hemsidan anmälda deckaren En osynlig av Pontus Ljunghill med intrigen delvis förlagd till Kungsholmen på 30-40-talet finns många tidstrogna miljöer beskrivna. Bl.a. strävar 4:ans spårvagn fram utmed Hantverkargatan. En författare har rätt att göra avsteg från verkligheten, men hur är det med äktheten i den tidsbilden?

Svaret kan sökas i en liten minnesskrift som gavs ut av Stockholms Spårvägar (SS) i samband med spårvägens 60-årsjubileum 1937. Kungsholmen trafikerades då av linje 1, 2, 4, och 11 om man bortser från förortslinjerna 12 och 13 som drog iväg till Nockeby respektive Ulvsunda.

Vi börjar med linje 1. Från ändhållplatsen i Årstalunden tog den en svängom på söder över Skånegatan, Renstiernas gata och Katarinavägen, passerade Slussen och Gamla Stan. Över Vasabron kom den in på Tegelbacken och så bar det av uppför Hantverkargatan, 90 graders sväng in på S:t Eriksgatan, likaså till Odengatan och Roslagsgatan-Birger Jarlsgatan innan den fick pusta ut på Norrmalmstorg.

Linje 2 var lite märklig. Den hade båda ändhållplatserna på Kungsholmen – i Fredhäll och på Fridhemsplan! Startade man från Fredhäll gick spåret utefter Rålambsvägen, svängde ner mot Drottningholmsvägen på nu försvunna Victor Rydbergs gata och hamnade tillammans med 1:an på S:t Eriksgatan som den genast svek genom att vika av Fleminggatan österut. Färden gick sen Kungsgatan – Sturegatan via Stureplan upp till paradgatan Karlavägen som den sen följde till Karlaplan. Tog den en liten paus där innan den drog Narvavägen ner? Via Strandvägen slingrade den sig vidare genom hela City innan den mötte 1:an igen på Tegelbacken. De följdes sen åt, men 2:an for rakt fram i korsningen Hantverkar-S:t Eriksgatan och så var den” i hamn ” på Fridhemsplan.

Linje 11 är en lite bortglömd linje. Ena ändhållplatsen låg på Mariebergsgatan ovanför Drottningholmsvägen och söder om S:t Görans sjukhus. Den vände vid Karlaplan. Gick man i stället ner till Fridhemsplan, där 2:an från Fredhäll passerade, kunde man lika gärna ta den, då linjerna upp mot Karlaplan i stort hade samma sträckning. Men 11:an fick inte färdas utefter ”fina esplanaden” utan gick Linnégatan upp mot ändhållplatsen Karlaplan. För eleverna i Kungsholms skola var dock sträckningen betydelsefull, då linjen  gick alldeles utanför skolan. För det årliga vårbesöket på Skansen for de lägre årskurserna med abonnerad linje 11 hela vägen upp mot friluftsmuseét. Äldre manliga elever som gått i samma skola på 30-talet minns, att de la ut tre-tumsspik på rälsen utanför skolan. När 11:an passerade hade spikarna ”manglats” till prydliga små miniatyrsvärd.

Linje 4 var en ringlinje. Man kunde hoppa på var som helst och komma tillbaks till samma plats och för samma biljett, då 15 öre. Startade man på Fridhemsplan, där den bevisligen passerade, fortsatte den Drottningholmsvägen fram till S:t Eriksgatan, följde sen linje 1 troget ”i spåret” upp till Roslagsgatan där 4:an svek och fortsatte upp till Valhallavägen. Sen var det raka vägen fram till Sibyllegatan och den söder ut. Gamla stan passerades utefter Skeppsbron. Upp på Söders höjder for den efter Katarinavägen och Renstiernas Gata och sen hela Ringvägens böj tills sträckningen rätade ut sig ; höger Rosenlundsgatan, vänster Hornsgatan och höger igen  Långholmsgatan. Där väntade Västerbron (invigd 1935) och Fridhemsplan. Varvet var fullbordat. Nej, 4:an gick aldrig längs Hantverkargatan.

Bonus: Busslinjer på Kungsholmen på den här tiden: Buss 52 Pontonjärparken-Karlaplan-Blanchegatan , Buss 56 Norra Bantorget-Stora Essingen, Buss 57 Ingemarsgatan-Kristineberg, Buss 66 Hornsberg-Kungsholmsstrand-Värtavägen.

Källa: Stockholms Spårvägar 60 år, Centraltryckeriet ESSELTE, Stockholm 1937

Månadens Kungsholmía Oktober 2015

 Silkesmaskar på Kungsholmen?

I Gamla stan i Stockholm finns en gränd – Triewaldsgränd – som minner om en inflyttad tysk smed och hovslagare. En av hans söner, Mårten Triewald (1691-1747) kom att verka inom många områden. Som många samtida vetenskapsmän var han ”bred”. Ingen disciplin syntes honom främmande. Efter återkomsten efter studier i England byggde han Sveriges första ångmaskin avsedd som pump i Dannemora gruvor. Han gav ut en bok om dykarkonst, Konsten att lefwa under Watn. Därför lät han anlägga en malmgård intill vattnet i Marieberg, där han experimenterade med dykarklockor. Själv bodde han i ett hus intill nuvarande Kungsholms torg. Han ägnade sig också åt biodling samt experimenterade med att odla allehanda exotisk frukter som mandelträd och ananas i sin trädgård. Lite udda var hans intresse för att föda upp silkesmaskar. För det ändamålet hade han även mullbärsträd i trädgården. En dag år 1738 får han besök av sin granne Axel Reuterholm som i sin dagbok berättar om Triwalds försök: ”Sina Silkes matkar som han nu för otta dagar sedan fådt utkläckta till stor myckenhet, wiste han mig. De wore till skapnaden som små kohl matkar, tiocka som en roghalm dock något kiockare wid hufvedet och grå där, men annars grönacktiga til färgen. De lågo uti dertil giorda papplådor tiogtahls och hundradtahls, på mulbärsblad som wore under dem lagde och dem de begiärligt förtärde äfwen matades somlige på försök med Sallat blad, och sades trifwas wäl däraf.” Hur Triewald lyckades med sin odling förtäljer ej dagboken, men det kvarter som Triewalds hus låg i heter än i dag Mullbärsträdet!

Månadens Kungsholmía september 2015

Slutet för Smedsuddens törnrosasömn.

Stockholms Segelsällskap båtar låg och ligger fortfarande strax under Västerbrons valv. Stockholmskisen Karold Klang tillhörde de båtklubbsslynglar som rodde runt där i föräldrabåtarnas jollar på 60-talet. Han minns:

”Spännande var landstigningarna på Smedsudden, parken som vanskötseln gjort till djungel. På stranden stod en tvättstuga som tappat väggarna och i den övervuxna grönskan skymtade Krügerska gårdens två tomma förfallna 1800-talsvillor. Kråkor kraxade olycksbådande i de höga träden som lade halvön i skugga mitt på dan. Då och då rymde arrestanter från Långholmens Centralfängelse, kastade sig i vattnet och simmade över sundet till Smedsudden och friheten. En kväll orkar två rymmare bara halvvägs ut i farleden, hänger sig fast i en sjöprick och ropar på hjälp. Polisbåten plockar upp dem. Många år senare ger före detta kåkfararen Lasse Strömstedt ut sina memoarer. De misslyckade rymmarna vi såg den kvällen var Strömstedt med kumpan. Smedsuddens strand, dit de tänkt sig, tog här och där form av ett mangroveträsk med döda fiskar i marvatten och snokar som slingrar över vattenbrynets gyttjepölar. Orm fanns också på de två Kanonholmarna – Smedsuddens miniskärgård. Dit tog man sig med en liten plywoodfärja som rymde fyra stående personer. Den bara låg där i sundet för vem som helst som orkade dra sig själv och färjan över till största holmen med hjälp av ett rep spänt över sundet. Men det ville ingen längre, holmarna var lika snåriga som Smedsudden.”

Året 1966 kalhugger staden halva udden, rustar upp en av villorna till kafé och 1974 öppnas Smedsuddsbadet. Men det är en annan historia.

Källa: Vårt Kungsholmen nr19/2015

Månadens Kungsholmía augusti 2015

”Trasfröken” och professor Retzius

I dagspressen har under året avslöjats att Karolinska Institutet (KI) äger en samling om ca 800 kranier som det bedrivits skallmätning och rasforskning på. Det var den framstående anatomiprofessorn Gustaf Retzius (1842-1919) som antog, att en skalles form kan korrelera med dess innandöme – begåvningsgraden. En av skallarna i samlingen är märkt ”Trasfröken” Vem var det och hur har detta kranium kommit att hamnat på KI?

”Trasfröken” hette egentligen Augusta Dorothea Eklund och var skomakardotter. Hon försörjde sig genom att sälja knappnålsbrev på stan. Anledningen till namnet var, att hon alltid gick klädd i kläder av idel trasor nödtorftigt hopfogade med nålar. Det sas att hon blivit sjuk av försmådd kärlek. Hon var en i raden av alla dessa ´halvgalna´ personer som man kunde se vandra omkring på Stockholms gator långt in på 1930-talet.

En kylig novemberdag år 1895 greps hon av polis och fördes till Stockholms stads allmänna försörjningsinrättning – kallad ”Grubbens Gärde” i folkmun. Men hennes tid där blev kort. På nyårsaftonen avled hon. Dödsorsaken var bl.a. luftrörsinflammation. Men hon var något av en ”kändis” – bland annat möter vi henne i en tidig dagbok av Selma Lagerlöf – och dödsfallet uppmärksammades i pressen.

Försörjningsinrättningen var huvudleverantör av lik till KI. Därför, om de fattiga eller deras anhöriga inte kunde betala för sin jordfästning, fördes hjonen över dit. De fick på så sätt betala för sin hädanfärd med sin egen kropp, eller som Per Anders Fogelström uttrycker det: ”Så kom till sist de mest onyttiga till nytta” (fritt citat). Det var också så bestämt, att om brist på kroppar för läkarstudenterna blev akut, skulle människor som under sin livstid utmärkt sig för ”vanart och liderlighet” skickas till KI. Efter en enkel ceremoni i anstaltens likbod rullades de av en likkörare över till Hantverkargatan. Det var välbyggda karlar – slaktarlärlingar eller avsuttna militärer – som rattade kärrorna. Det behövdes, för många ansåg kroppshanteringen problematisk och försökte stoppa transporterna. Väl där berättas det i ett reportage (Veckojournalen 1937) att ”likkällaren är en mörk punkt. Visserligen balsameras kropparna omedelbart efter ankomsten och förvaras sedan i stora betongkar med formalinlösning, men eftersom källaren är belägen omedelbart intill värmecentralen förstår man, att allt inte är som sig bör”.

Så svaret på frågan: Varför hamnade ”Trasfrökens” kranium på KI? Var det för att hon under sin livstid utmärkt sig för ”vanart och liderlighet”? Knappast. Orsaken var den, att professor Retzius ville undersöka hennes skalle, och om han av utseendet att döma kunde reda ut, varför hon blivit ”vansinnig av kärlek”. Hon blev 69 år.

Källa DN 20150412

Månadens Kungsholmía Juli 2015

Edmund Sparman och Lilla Essingen. Om mannen som byggde jaktplan på Lilla Essingen

Edmund Sparmann (1888-1951) var en österrikisk ingenjör, provflygare och flygplanskonstruktör som av en händelse kom till Sverige för att demonstrera ett flygplan från Phönix-fabriken i Österrike. I det sammanhanget blev han erbjuden en plats på Enoch Thulins Aeroplanfabrik (Thulin hade strax innan omkommit vid ett haveri) och valde då att stanna kvar i Sverige. Efter företagets konkurs flög han en tid rundflygningar med passagerare. År 1925 blev han svensk medborgare och var sedan provflygare på Malmen. År 1932 startade han Sparmanns flygverkstäder på Lilla Essingen. Adressen var Montebellogatan 1-3. Där låg senare Atlas Snickerier. 1934 presenterade han sin första konstruktion S-1A – ett övningsjaktplan – för Flygvapnet. Det var ett ensitsigt, lågvingat monoplan med fast, inklätt landningsställ. Tio stycken sådana fanns i Flygvapnet mellan 1934-1945. Ett exemplar finns bevarat på Flygvapenmuséet i Linköping. Om Sparmann kan vidare berättas att han lät bygga modeller av sina konstruktioner i balsa-trä. Så gick han upp på Västerbron och lät modellerna undgå ”spinnprov” genom att låta dem singla ner därifrån. Han sålde sitt företag till SAAB 1937.

                                                                          bild1

 

Månadens Kungsholmía Juni 2015

Carl Michael Bellman och Kungsholmen

Om man söker på ”Lokaler och platser i Bellmans Stockholm” på Google hittar man ett 60-tal adresser han besökt. Endast ett par av ”träffarna” hamnar på Kungsholmen. Men visst var han väl på Kungsholmen?

Det är belagt att när Carl Michael Bellman började uppvakta sin blivande hustru Lovisa Grönlund, kom han i kontakt med dennes syster Anna. Hon var gift med kryddkrämaren Martin Lindström som senare skulle bli direktör för Kronobränneriet, som låg där Eiraskolan idag ligger. Det var Gustaf III som år 1772 inrättade kronobrännerier, 2 i Stockholms län, 24 till i de övriga länen, för att få stopp på den ökande lönnbränningen. Svågern Martin Lundström kom framgent att bli ett generöst och pålitligt stöd för Carl Michael och hans familj.

Det är också känt att Bellman var med i många ordnar. Förutom i Par Bricole – idag i Bellmanhuset på Urvädersgränd – tillhörde han Arla Coldinusorden som höll till i Pipers malmgård (Piperska muren).  Han var även ordensbroder i den löst sammansatta Kungsholmsklubben, som hade sin samlingsplats på värdshuset Mäster Anders på Kungsholmsgatan.

Så till de två ”träffarna” ovan: Hessingen och Marieberg. Utan tvivel är de hämtade ur Bellmans kända Epistel N:o 48 ”Hvaruti avmålas Ulla Winblads hemresa från Hessingen i Mälaren en sommarmorgon 1769:

Såg du nu Marieberg/Se så längre neder;/Med en gul och bleknad färg /Sig ett tjäll utbreder/ Fönstren glittra…Kännen i/ ej salpetersjuderi?/En gång Ulla- raljeri!/ palten dit dig leder.

Bellman skaldar om J.E. Ehrenreich fruktade Salpetersjuderi. Men där var han aldrig.

Källa: Kurt-Allan Paulsson, Kungsholmiana på mitt sätt, 2000. Torkel Ståhlmarck, Bellman i verkligheten, Norstedt 2000

Månadens Kungsholmía Maj 2015

Clas Fleming fick ordning på virrvarret!

Stockholm var sedan medeltiden uppbyggt av ett sammelsurium av trånga gränder som undan för undan kommit att breda ut sig på malmarna. Sverige hade stått på den segrande sidan i trettioåriga kriget och var rikt som ett troll. Pengarna skulle användas till att bygga upp Stockholm till en stad av kontinentalt snitt. Starten var att lägga ett gatu-rutnät över alla snirklande gränder med träruckel, och huvudgatornas sträckning skulle dras upp med linjal. Den som skulle komma att hålla i linjalen var Clas Fleming.

Clas Fleming (1592-1644) var född i Åbo län. Han var med i flera drabbningar under Gustaf II Adolf och avancerade snabbt i graderna. Redan 1620 utnämndes han till amiral och var en av dem som nydanade den svenska flottan, däribland olycksskeppet Vasa. År 1634 utnämndes han till överståthållare i Stockholm. Han hade tagit intryck av stadsplaneringen ute i Europa, och nu skulle även Sveriges huvudstad byggas upp efter detta mönster. Det var främst malmarna gatunät som skulle rätas ut. Norrmalms fattiga befolkning kördes skoningslöst ut på Ladugårdslandet. Drottninggatan (efter drottning Kristina), Malmskillnadsgatan och Regeringsgatan är hans verk. På vår holme vittnar Hantverkargatan (vår äldsta gata), Bergsgatan, Kungsholmsgatan och Fleminggatan (tidigare bl.a. Reparebansgatan) om gatureformen.

År 1644 avgick Fleming som överståthållare. Åter som befälhavare för ett skepp seglade han än en gång ut i kriget. Nära Kielkanalen mötte han den danska flotta och blev dödligt sårad av en förlupen kula.

Källa: DN 020501

Månadens Kungsholmía april 2015

Världsminne i Kungsklippans berg – Tacka Carlberg för det

Redan 1713 började myndigheterna i Stockholm att begära bygglov för allt som skulle byggas nytt eller byggas om. Till bygglovsansökningar skulle även finnas ritningar. De kom att sparas på hög i Bondeska palatset i Gamla stan. De höll på att gå förlorade, när palatset ödelades i en brand år 1753. Men här var turen framme, för de var inte kvar där längre! Stadsarkitekten Carlberg hade tagit hem hela samlingen till sin bostad på Hornsgatan. Vad var anledningen till det och vem var Carlberg?                                                                                                                                                 Vi tar det från början. John Eberhard Carlberg (1683-1773) var fortifikationsofficer, van vid befästningsbyggnation. Efter att ha tagit avsked från armén var han stadsarkitekt i Göteborg och sedan 1627 även stadsarkitekt i Stockholm. Han lät sig dock avmålas iklädd harnesk! Carlberg hade ett utpräglat ordningssinne och begärde ett särskilt rum, där han kunde ”ihopsambla alla dessinier så väl av stadens publique byggnader som borgerskapets och invånarnes enskilte ritningar.” Tyvärr blev han utmanövrerad från det ”särskilda rummet” av stadens politiker, som behövde utrymmet för lotteriverksamhet och anatomisalar. Det var därför han flyttade över alla handlingar hem till sig. Så grundlades och räddades en fortlöpande ritningssamling, som Stadsarkivet år 2011 lyckade få FN-organet UNESCO att utnämna till världsminne – arkivens motsvarighet till världsarv. Under de år som följde sedan starten 1713 kom till slut materialet – som nu tillhörde byggnadsnämnden – att omfatta 2,5 miljoner papper. De hade blivit så skrymmande att man 1976 beslöt att hela samlingen skulle mikrofilmas och sedan kastas! Bara utvalda, färglagda original av särskilt intresse skulle sparas. Det blev protester och var bäddat för katastrof, om detta hade genomförts. I stället fördes samlingen över till Stadsarkivet där den nu förvaras. Nu håller samlingen på att digitaliseras. Här kan forskare och övriga intresserade studera historien bakom stadens byggnader. Ritningarna finns också i urval på internet. På ssa.stockholm.se och stadsbyggnadsritningar.se kan vi som är intresserade av holmens historia till exempel se originalritningar över snickeriföretaget Ekmans personalbostäder utefter Parkgatan (dåvarande Reparebangatan) uppförda på 1880-talet, plan över nödbostäderna från 1914 i Stadshagen eller varför inte ett ”paraddass” på Kammakargatan, också ritat av Ekmans arkiteker.                                                                                                                                                             Andra världsminnen är: Astrid Lindgrens-, Ingmar Bergmans-, Alfred Nobels- och Emanuel Swedenborgs arkiv, Silverbibeln och Sveriges befolkningsregister.

Fördjupning: Stockholm – ett världsminne , utgiven 2013 av förre stadsarkitekten Per Kallstenius och nuvarande chefen för Stadsarkivet Lennart Ploom.

Källa: Vårt Kungsholmen 48/2013

Månadens Kungsholmia Mars 2015

Från Bröderna Grimm till Graham Brothers

I nästan varje hiss i Stockholm i början av 1900-talet och långt fram på 50-talet fanns en skylt som berättade att den tillverkats av Graham Brothers. Och den fabrikationen startade på Kungsholmen, närmare bestämt på Kungsholmstorg. Men vägen dit från ovanstående rubrik är lång. Så här började det: I början av 1800-talet grundade släkten Graham i Skottland en firma som ägnade sig åt skeppsbyggeri. Man hade hört att det fanns gott om skog på Gotland. Peter Graham skickade sina båda söner Alexander och Patrick dit. De bosatte sig i Hangvar – som de döpte till Grahamtown – gifte sig med två gotländskor och kom att kallas Bröderna Grim på ön .År 1857 satte de upp inte bara en utan flera ångsågar. 1860 bildades firman Graham Brothers. Gotlänningarna knorrade omsider, när de såg att deras skog skövlades, och bröderna fick hitta på något annat. Det blev Visby Mekaniska Verkstad. I slutet på 1870-talet överfördes firman till Stockholm, adress Garvargatan 13. En av bröderna hade arbetat en tid med hisstillverkning i USA, och med erfarenhet från denna startade man 1887 tillverkningen av eldrivna hissar. Hissarna blev en stor succé, och efter några år blev lokalerna för små, och 1907 flyttade man till Ursvik i Spånga. Slut på Kungsholmsäventyret. Hur gick det sen? År 1960 brann verkstaden ner nästan till grunden, men en ny byggdes upp. Ekonomiska svårigheter tillstötte, LM-ägda Elektromekano köpte fabriken som i sin tur på 1940-talet köptes upp av ASEA. Nu har hissfabrikationen övertagits av finskägda Kone.                                                              Men än är kungsholmsanknytningen inte slut. Under många år tillverkade Graham Brothers även neonskyltar. Några är klassiker. En är Sörman-skylten från 1938 på S:t Eriksgatan 41 och – kanske den mest berömda – Thulo-skylten från 1955 som sitter på Choklad-Thules gamla fabrik på Fridhemsgatan. Den vann tävlingen om ”Lysande skylt” så sent som 2011. Bilder från de skyltarna; se t.ex Norbelie, Hänt och känt på Kungsholmen, kapitlet Neon.

 

Månadens Kungsholmía Februari 2015

Problem när Gustaf III-statyn gjöts

Lite bakgrund:  En styckgjutare från Norrköping Charles Apelquist (1749-1824) köper efter studier i England in en tomt på Kungsholmen – där Owen och Myntet senare kommer att hålla till. Han har smugglat med sig ritningar utifrån, och börjar här olagligt tillverka verktyg för industrin. Aj, aj! Dessutom graverar han medaljer och gör uniformsknappar i en myntstamp. Myntstampen och hans rymliga samvete leder till att han blir kunglig falskmyntare och finansierar Gustaf III:s krig mot Ryssland med falska rubelmynt. Han avslöjas dock. Skandalen blir stor men kommer i skymundan genom mordet på kungen. Han flyttar över till Marieberg och återupptar efter en tid professionen som gjutare. Han får i uppdrag att gjuta Sergels staty av Gustav III. Året är 1799. (Se även under fliken Kungsholmspersoner=

Av Alf Henrikssons finns en skildring av gjutningen av Gustaf III statyn: ”Gjutningen höll på att gå åt skogen. Det var meningen att kung Gustav IV Adolf och hans uppvaktning skulle vara med om evenemanget. Till den ändan hade man byggt upp en tron och en hovloge vid gjutgropen, men någon av arbetarna råkade i otid släppa ut 20 skålpund smält metall över golvet med resultat att lokalen fylldes av sot och rök och hostningar och illamående. Budet avgick då till slottet att det måste bli en timmes uppskov med gjutningen medan man tog upp den utrunna bronsen. Kungen lät hälsa att i så fall ville han inte komma, varvid kapten Apelquist släppte in en hel del vanligt folk att åskåda det hela. Gjutningen tog bara 12 minuter, och Sergel lär ha gormat om att det gick för fort, men resultatet visade sig vara över förväntan.”

Källa: Alf Henriksson, Fru Bokblads bilder.

P.S: Charles Apelquist lät uppföra ett monument över sig själv; en gjuten klocka med inskrift. Det stod länge uppe på berget i Marieberg. Vid nybyggnationen där flyttades det till gamla A1 på Valhallavägen där det kan beses. DS

Månadens Kungsholmía Januari 2015

En egensinnig arkitekt

Att Ragnar Östberg –Stadshusets arkitekt – var en egensinnig arkitekt vittnar de idéer som tog sig uttryck i gestaltningen av det slutliga stadshusbyggets utformning. Allt ifrån att låta bevara tegelfasaden – om än pikhuggen – i den tänkta ”Blåa hallen”, till att placera en liten staty av drottning Kristina – som en hyllning till vad hon gjort för holmen – i det nordvästra hörnet. Mycket mer finns att upptäcka. I salen Tre kronor, som ligger mellan Gyllene salen och Prinsens galleri, finns ett vackert skåp som döljer ett ventilationshål. Man kan ana att det är något skumt med skåpet eftersom en av de tre ljuskronorna rör sig på grund av ventilationen!

Senast observerade en kvinnlig flanör ett litet hus på taket strax under tornet på den södra långsidan. – Är det månne ”K,arlsson på taket” som bor där? undrade hon.

I boken ”Murverkets hemligheter – en vägvisare till Stockholms stadshus” av Rikard Larsson finns svaret.

Det lilla huset med sitt höga, brutna takfall – som arkitektoniskt smälter in i fasaden för övrigt– kom till för att dölja trumman till den hiss som går upp till tornet. Alla tornbesökare orkar inte promenera de 365 trappstegen upp till tornets topp.

En annan flanör har upptäckt något som ser ut som en kyrka med takryttare på en annan del av Stadshuset. – Är det en kopia av någon riktig kyrka? undrar hon. Även här ger boken svar. Man behövde en trappgavel för att dölja en av husets många ventilationsanläggningar. Att trappgaveln utifrån sett liknar en kyrka i 1600-talsbarock är ännu ett exempel på hur arkitekten löste problem som uppstod under byggnationen.

Källa: DN 140217och 140225

Månadens Kungsholmía December 2014

Första Radiumhemmet på Kungsholmen!

Om man frågar en stockholmare av lite äldre årgång var det första Radiumhemmet låg, så får man nog svaret att det låg uppe på Fjällgatan. Ja, länge låg Radiumhemmet där, innan det 1938 flyttade över till Karolinska Sjukhuset. Men faktum är att det första Radiumhemmet öppnades på Kungsholmen. Det öppnades den 1 augusti 1910 i en vanlig lägenhet på Scheelegatan 10. Huset ligger i hörnan av Bergsgatan och Scheelegatan och finns ännu kvar. Hemmet byggdes upp av läkaren Gösta Forssell och hans ”högra hand” syster Alma Wallengren. Man förfogade över en röntgenapparat och 120 mg radium. Kliniken kunde ta emot upp till 10 inneliggande patienter. Hemmet inrättades och underhölls under de första åren helt och hållet av enskilda donatorer. Först 1916 flyttade man in i lokalerna på Fjällgatan.

(Källa:Wikipedia)

Månadens Kungsholmia November 2014

Stoppapparat sattes ihop på Kronobergsgatan

En konstig mackapär presenterades på DN:s Namn och Nytt-sida. Läsarna ombads att lösa problemet. Vad kunde den ha används till? Mysteriet fick strax sin lösning. Många DN-läsare kunde verifiera att det var ett exemplar av Stoppapparaten ”Perfekt”. En av läsarna var Marianne Sjögren som kunde berätta att den tillverkades i Svetsmekaniska verkstaden på Kronobergsgatan 25. Den ägdes på 40-talet av hennes pappa, som lät tillverka verktygen för utstansning av plåtdetaljerna och krokarna. Jag och min bror monterade ihop apparaterna, berättar Marianne. Vi fick 5 öre på ackord för uppsättningen. De färdiga apparaterna levererades till firman som hade patentet. Jag monterade tusentals, berättar Marianne vidare och minns att försäljare med hyllan på magen och otrolig svada och fingerfärdighet demonstrerade apparaten. De höll till på allmänna platser som Hötorget och Centralen. Ett vanligt tillhåll på Kungsholmen var utanför tidigare Öbergs Foto på St:Eriksgatan (nuv. Stadsbiblioteket) samt uppe i hörnan av Drottningholmsvägen utanför cigarraffären (man sa så på den tiden!)

Källa: DN 2014 01 23

Månadens Kungsholmía. Oktober 2014

Varför var drottningen hemma när hennes kyrka invigdes?

Enligt uppgift invigdes Kungsholms kyrka den 1:a advent 1688. Kungen – Karl XI – var med, däremot inte hans gemål drottning Ulrika Eleonora d.ä. som var hemma och födde barn. Istället var kungens mamma, änkedrottnigen Hedvig Eleonora med

Drottningen, dansk prinsessa dotter till Fredrik III, förmäld med Karl 1680, fick i rask följd sju barn: Hedvig Sofia (1681), Karl – sedermera Karl XII- (1682), Gustav (1683), Ulrik (1684),Fredrik (1685), Karl Gustav (1686) och Ulrika Eleonora d.y. (född den 23 januari 1688) Spädbarnsdödligheten var hög även i kungliga familjer och endast Hedvig Sofia, Karl och Ulrika Eleonora d.y. överlevde första året.

I en av sina böcker om Karl XII vederlägger Alf Åberg uppgiften om att hon var hemma för barnafödande vid invigningen. Hon kunde inte ha varit havande då, hävdar Åberg. Lilla Hedvig och Karl var redan 7 respektive 6 år gamla och Ulrika Eleonora d.y. var också redan född! Några fler barn fick drottningen inte.. Hon dog 1693 endast 36 år gammal.

Hur gick det sen?

Krutgumman Hedvig Eleonora blev närmare 80 år och överlevde många. Det är hon som stödd på den nykrönte kung Karl leds ner för trappan vid slottsbranden 1697. (Se den berömda tavlan av J.F.Höckert). Hedvig blev politiskt gift med sin kusin Fredrik IV av Holstein-Gottorp, Karls öden är välkända och tronarvingen Ulrika Eleonora d.y. överlät tronen till sin man ”olyckan” Fredrik I. I samband med Fredrik I:s kröning skaldade Carl Gustaf Cederhielm ett av svenska språkets mest minnesvärda epigram:

Vad i sin period den högsta höjden sett/ plär åter strax därpå det lägsta fallet röna./ Kung Carl man nyss begravt,/ kung Fredrik nu vi kröna /- så har vårt svenska ur gått ifrån tolv till ett.

Källa: VK 34/2000, Alf Åberg, KarlXII.

 

Månadens Kungsholmía. September 2014

”Hyddan” blir kyrka

Om man betraktar en av ballongbilderna från 1894 av Kronobergsparken med omnejd, ser man en kapell-liknande träbyggnad vid parkens sydöstra hörn. Det är den s.k. ”Hyddan” en predikolokal dit de kungsholmsbor som inte ansåg sig ha fina kläder nog för att våga sig in i en riktig kyrka begav sig. Under !:a världskriget användes lokalen som matutlämningsställe för folkköksmat. Generationer av kungsholmsbarn har gått i söndagsskola där men också i den intilliggande Bettaniakyrkan, en babtistkyrka som ännu står kvar. I mitten av 1920-talet skulle nya hyreshus byggas i Bergsgatans västra ände (Olof Gjödingsgatan) och det blev kritiskt för ”Hyddan”. Det var tal om rivning.

Samtidigt hände saker ute på Arholma i Stockholms norra skärgård. Här tjänte ett gammalt nedlagt skolhus som predikolokal med ett flyttbart skrank som fungerade som både altare och predikstol. År 1926 gjordes ett upprop på ön om medel till en kyrka. Kort därefter skänkte Evangelisk-lutherska missionsförsamlingen ett missionshus (den s.k. Missionshyddan) till församlingen. Nu anar ni fortsättningen. Det handlar om ”Hyddan”! Efter nedmontering fraktades huset från kajen vid Norr Mälarstrand med en Vätö-skuta till Arholma. Kapellet återuppbyggdes på sin nuvarande plats och invigdes av ärkebiskop Nathan Söderblom den 30 septeber 1926 som Arholma-Björkö kyrka.

(Wikipedia)

 

 

Annonser