Visste du att…

Några ”Kungsholmíor”.
Sammanställda av Kurt-Allan Paulsson

Eldkvarn – Stadshuset
Akademiledamoten A.N. Edelcrantz var den som skaffade den första ångmaskinen till Eldkvarn Han var också orsaken till att Samuel Owen reste hit för att stanna.

Det var samme man som introducerade ”God save the King” som vår nationalsång. Den kom att användas i 20 år!

Eldkvarn hette så även före branden på grund av den ”eld- och luftmaskin” som drev kvarnhjulen.

En av de många nyfikna som samlades för att beskåda Eldkvarns-branden var den då 12-årige Ragnar Östberg – Stadshusets blivande skapare.

När Ragnar Östberg såg de röda tegelväggarna i Blå Hallen, bestämde han sig för att behålla dem och namnet. Dock lät han pikhugga väggarna, för att utsmyckningarna i form av reliefer skulle träda fram.

De stenhällar som Ragnar Östberg bestämde skulle bilda ”den skärgårdsklippa på vilket Stadshuset skulle vila” är falska. I stället vilar Stadshuset på pålar och  de sopor som generationer kungsholmsbor har kastat ifrån sig på sjöbottnen.

När de ditflyttade hällarna skulle läggas på plats, kom de isräfflor som sedan istiden lämnat nord-sydgående spår efter sig, att hamna tvärs!

Byggandet av Stadshuset blev en dyr affär (från beräknade 7,5 miljoner till slutsumman 18 miljoner) När man skulle lägga på koppartaket, var pengarna slut. Då fick någon en snilleblixt. Stockholmarna skulle erbjudas att köpa en egen takplåt för 25 kronor. Mängder av folk nappade på idén, och taket var räddat. I en särskild bok – Kopparboken – kan man än i dag få reda på vilken noga numrerad plåt ens förfäder har bidragit med.

2015 byttes kopparen på taket ut. De tidigare numrerade kopparplattorna kom att sparas för eftervärlden. Plåtarna klipptes ut till A4-format och lades i Stadshustornet.

 

En bit upp på väggen i Stadshusets nordvästra hörn sitter en kvinnofigur inmurad. Det är drottning Kristina. Henne placerade Ragnar Östberg där som en hyllning till vad hon gjort för holmen.

Om Holmens yrken
Namnet ”skrå” (i skråväsendet) kommer från namnet på de torkade skinn på vilka man skrev ner de första reglerna.

Till holmen förlades sådana hantverk som arbetade med öppen eld (smeder, tenngjutare, glasmästare, krukmakare), luktade illa (garvare, skinnare, karduansmakare) eller tog plats (repslagare).

År 1905 slog garvare Lundin i den sista huden i vattnet. ”Huden märkte jag med SLUT på de bägge svanshalvorna” skriver han. En 250-årig garveriepok på Kungsholmen var till ända, Vapenfabrikören och norrlänningen  Helge Palmcrantz – med verkstäderna förlagda mellan S:t Eriksgatan och Karlsviksgatan  – tillverkade både 10-pipiga kulsprutor och slåttermaskiner. Två sätt att skörda!

En gymnasieskola i Östersund bär hans namn. Skolans fik heter ”Helge”!

Mellan åren 1818-1884 låg en artillerihögskola i Marieberg. Benämningen ”civilingenjör” började därför användas för att skilja sådana ingenjörer från de som examinerades vid de militära  högskolorna.

Uppför Hantverkargatan
Hantverkargatan anses vara holmens äldsta gata. Namnet belagt första gången 1644.

Karl XI:s lärare – Gripenhielm – fick  en tomt (nu Serafimer-tomten) av kungen för ”träget arbete” med den då 11-åriga monarken.

En italienare vid namn Scapitta kom till Stockholm i slutet på 1670-talet. Han utgav sig för att vara markis och ”fena” på venetiansk glastillverkning. I verkligheten var han en förrymd tiggarmunk. Han avslöjades förstås, men är ändå en anledning till att vi fick ett glasbruk på holmen.

Glaset som tillverkades vid Kungsholmens Glasbruk visar sig tråkigt nog grumlas med tiden  på grund av felaktiga beståndsdelar i glasmassan.

1816 inköptes Glasbruksholmen av Kronan för att ge plats åt ett medico-chirurgiskt institut (blivande Karolinska institutet). Efter kriget mot Ryssland (1808-1809)  hade  det visat sig, att fler soldater avlidit på fältsjukhusen än under regelrätt strid, varför en omdaning av fältläkarkårens utbildning var av nöden.

På tomten där Karolinska Institutet låg, odlades för första gången i Sverige rabarber. Ursprungligen var den en medicinalväxt.

Omkring 120 lik kördes varje år till Karolinska Institutet på Hantverkargatan från Allmänna Försörjningsinrättningen – ”Grubbens” – på Fleminggatan. De användes vid undervisningen av läkarstuderande. På så sätt kom till sist även de mest onyttiga till nytta.

Drottning Kristina donerade stora områden på holmen till fältherrar som utmärkt sig i 30-åriga kriget. Gustav Horn fick Hornsberg, Lennart Torstensson fick Kristineberg. Drottningens ”sockerbagare” blev heller inte lottlös. Han fick en liten tomt intill nuvarande Owens gata.

Där Kungsholms kyrka nu ligger hade vantmakare Slorff ett stort vantmakeri (klädestillverkning) på 1600-talet. Han fick bl.a. en stor beställning med anledning av drottning Kristinas kröning.

Församlingslokalen på Hantverkargatan 6  kom ursprungligen till genom ett arv, som fattighjonet Anna Forssman fick av en avlägsen släkting. Hon skänkte pengarna (60.000 riksdaler) till församlingen med löfte om att pengarna skulle användas till att bygga ett hus för holmens fattiga. Samtidigt försäkrade hon sig om att själv få bo där till döddagar. Smart gumma!

Skaparen av seriefiguren ”Mannen som gör vad som faller honom in” Oskar Andersson (sign. OA) var född på Parmmätargatan och jobbade som ung på Myntet.

Inmurat i väggen vid Rådhusets tunnelbanestation finns de enda i dag på jorden existerande lämningarna av det gamla hömåttet ”parm”.

Självaste C.M. Bellman har skaldat om parmmätaren: Parmmätaren i sitt solfärgade linne trampade i den fyrkantiga hövolmen”.

Fundamentet till den stora skorstenen som stod på Separators fabrikstomt har bevarats och även  den kan ses på Rådhusets tunnelbanestation.

Det tog sjutton år att bygga Garnisionssjukhuset (nuv. Landstingshuset), Arkitekt är C.CH Gjörwell. Anledning till den långa byggtiden var, att byggandet – som brukligt var – i  stort sett upphörde under vintermånaderna.

Gjörwellsgatan i Marieberg minner inte om arkitekten utan om hans far, publicisten och bibliotekarien C.Ch Gjörwell med samma namn. Han är bland annat känd för att ha beskrivit ”den stuvade abborren på Blå Porten”.

Sedan hästspårvagnarnas tid  finns det fortfarande en stallbyggnad inne på gården Hantverkargatan 46, som hyste de extrahästar som måste till för att dra den många gånger fullsatta spårvagnen uppför backen. Så här kunde det gå till: : ”Förspannet kunde bestå av en eller två hästar. De fördes av en förspannspojke, en pigg krabat som i det rätta ögonblicket hoppade upp på spårvagnens fotsteg och hakade fast draglinan. Det skedde när vagnen i god fart nalkades backens början, varefter hela ekipaget forcerade backen, ofta i ”vild karriär”.

Många om Mynt-tomten
På en långsmal tomt, som på 1600-talet tillhört en klockgjutare Göran Putessson, slår sig en man med tämligen rymligt samvete – Charles Apelquist – ner år 1755. Med sig har han utsmugglade ritningar och modeller, som han kommit över i England. Han sätter igång att tillverka både lagliga och olagliga verktyg.

Gustaf III behöver pengar för att finansiera kriget mot Ryssland i slutet på 1700-talet. Det löser Apelquist. Han börjar att prägla falska rubel-mynt. No problems! Efter avslöjande och skandal som blir mindre än väntad, eftersom mordet på konungen tar all uppmärksamhet, avflyttar han till Marieberg.

Ett plus i kanten får Apelquist dock. Det är han som gjutit Sergels staty över Gustaf III på Skeppsbron i Stockholm.

Tomten blir ledig. År 1809 köper Samuel Owen tomten av Apelquist och övertar hans verkstad. Denne man som ju kom till Sverige av ett misstag! Han skulle hjälpa till att installera en ångmaskin till Eldkvarn, men han behövdes inte. Han valde dock, som tur var för Sverige, att stanna kvar.

Owen tvingas omsider gå i konkurs. Bröderna Bolinder köper ett par svarvar av konkursboet. År 1847 flyttar Kungliga Myntverket in från nuvarande Kanslihuset i Gamla stan och år 1947 vidare till Eskilstuna. Man lämnar dock en fem-öring kvar. Hittar du den?

Stockholms Blåsarsymfoniker hyr in sig på tomten under några år. När man idag tittar in genom de ännu gallerförsedda fönstren, ser man bara en massa data-skärmar.

Lite udda om teknik och ångbåtspionjären Samuel Owen
Owen uppfann en egenhändigt tillverkad propeller innan propellern var uppfunnen!

Strindbergs pappa – ångbåtskommissionären – sålde biljetter till mälarfärder på Owens båtar.

Owen var gift tre gånger, sista gången med en faster till Strindberg.

Staketet runt Kungsholms Kyrka är smitt och bekostat av Owen. Enligt muntlig tradition som botgöring för tvegifte. Han lämnade sin första fru kvar i England.

Gustaf Retzius, son till den berömda Anders Retzius, berättar i sina memoarer att Owen även experimenterade med att bygga flygplan och i samband därmed var nära att slå ihjäl sig.

Owen introducerade metodismen i Sverige och var även en ivrig nykterhetskämpe.  Frågan: Skulle man kräva måttlighet eller total avhållsamhet rådde delade meningar om. Owen var förespråkare för den förra varianten. ”Ett par supar till frukost” ansågs vara godkänd måttlighet.

Om Bolinderbröderna
Den ena Bolinderbrodern – Carl Gerhard – arbetade först som snickarlärling i Owens modellverkstad, medan den andra – Jean – var anställd på Myntet. Hans chef där hette Theofron Munktell. Det är säkert ingen tillfällighet att på Tekniska museet står en traktor utställd av märket BM (Bolinder-Munktell).

Brodern Jean förfärdigade under sin lärlingstid på Myntet en uppsättning löständer till Amerikas dåvarande president af Robson!

Stadsmuseet vid Slussen i Stockholm har ett rum helt ägnat Bolinderepoken. Här finns prov på vad man tillverkade: Spisar, grindstolpar parksoffor m.m. En arbetsbänk för filare är uppbyggd, remtransmissionen i taket likaså. Inspelat ljud förstärker intrycket av, att man verkligen är i fabriken: Smideshammaren klingar mot städet, ett enträget filande hörs. Utanför de sotiga fönstren hörs bofinken drilla. Värt ett besök!

Skrönor eller ….
Det fanns ”klintbergare” även på 1800-talet. Här är en: Det hände sig på vintern år 1890 att en ölutkörare Per Gustav Carlsson försvann från bryggeriet S:t Erik nere vid Kungsholmstorg. Man antog att han gått ut på isen och drunknat på fjärden. Men så spred sig ett illvilligt rykte, att Carlsson drunknat i ett av bryggeriets ölkar! Det blev ett herrans liv i staden. Tidningen som hade publicerat det hela, ökade sin försäljning med 150 procent,  medan ölförsäljningen från bryggeriet sjönk. Bryggeriet utlovade en belöning på 50.000 kronor till den som kunde visa att ryktet var falskt. Hur det slutade? Ja, Carlsson flöt så småningom upp, då Mälarens is brast fram på vårkanten.

Karolinska institutet hyste två världsberömda professorer Gustaf Retzius och Jakob Berzelius. Om den senare finns en historia. På äldre dagar gifte Berzelius sig med en betydligt yngre kvinna. Icke oväntat blev hon ganska snart änka. På tillställningar blev den unga änkan, av ej så välunderrättade gäster, tillfrågad om hur det stod till med hennes världsberömde make, varvid hon svarade: ”Han står staty i Berzelii park.”

Beträffande tornet på Kungsholmens kyrka finns en anekdot bevarad: Då kyrkorådet under kyrkans byggnad ej kunde enas om tornets form, skulle en av de närvarande tagit punschbålen som fanns tillhands – och lär vara urdrucken under debatten – ställt den upp och ner, placerat en butelj uppå den och förklarat att så skulle tornet se ut!

Inför utsmyckningen av det så kallade vigselrummet i Rådhuset, utlystes en tävling. Både Einar Forseth och Isac Grünewald lämnade in bidrag. Grünewalds förslag segrade. Men båda hade tänkt sig nakna människor på väggarna! Reaktionen lät inte vänta på sig. En insändare i en tidning menade att: ”målningarna vid alltför tidig tidpunkt på dagen hos vigselrummets besökare kunde antagas väcka sådana lustkänslor, som borde vara på sin höjd bröllopsnatten förbehållna.” Grünewalds förslag refuserades och i dag pryds väggarna i stället av skuttande hjortar av konstnären Filip Månsson.

”Brännvinskungen” Lars Olsson Smith fick med tiden dåligt samvete för att han försett stockholmarna med billigt brännvin. Han startade en krog på Kungsholmsgatan 2 – mitt i Fyllebacken! – utan brännvinsutskänkning, Vid invigningen var till och med ärkebiskopen inbjuden. Några dagar senare kom Oscar II på oväntat besök. Han bjöds på fläskkorv och potatis, lax med gröna ärtor och välling!

Man hade en gång planer på att förse det s.k. Kvinnohuset (efter Ulla Isakssons roman med samma namn) med neon-reklam. Fasaden kan ju ses var man än befinner sig utefter Fleminggatan. Ett av de företag som var intresserade var Marabou Choklad, som hade tänkt sig att sätta upp sin logga – en stork….!

Stadens sista skarprättare Albert Gustaf Dahlman bodde på S:t Eriksgatan 44. Under de 35 åren han var i tjänst utförde han endast sex avrättningar. Vid den sista, den 23 november 1910, halshöggs Alfred Amber, dömd till döden för mordet på en kassörska på Malmtorgsgatan. Inför denna avrättning användes fallbila, giljotin. Den var importerad från Frankrike och fastnade i tullen. Man var i beråd. Ingen visste hur man skulle rubricera redskapet. Till slut beslöt man att kalla den för jordbruksmaskin!

År 1934 invigdes Sportpalatset. Här fanns Europas största och modernaste bassäng 50 x12 meter. Högst upp i byggnaden hyrde djurmålaren Bruno Liljefors en ateljé. Han lär ha lockat till sig allsköns modeller som måsar och kråkor genom att lägga ut hinkvis med kött och fisk på terrassen. Folk som gick nedanför på S:t Eriksgatan påstods ha fått en och annan strömming i huvudet!

Om holmens broar
Holmens första bro var försedd med vindbrygga och gick från Klara till nuvarande Kungsholmsgatan.

Europas då längsta bro byggdes efter förslag av drottning Kristinas bibliotekarie Anders Björn som tyckte det var ”svettigt” att gå till jobbet = Slottet över vindbryggebron.

Den nya bron var 1350 alnar (ca800 m) lång och landade i princip ända borta vid nuvarande regeringsbyggnaden.

När så bron äntligen var färdigbyggd 1669, flyttade Björn från holmen och blev borgmästare i Mariefred!

Precis som nu på Öresundsbron, tog man på 1700-talet ut en broavgift.  T.ex. kostade en häst och vagn 9 öre. En ko var billigast 1 öre. Att gå över bron var dock gratis, eftersom bommen inte behövde öppnas.

Ett hemskt mord inträffade på bron vid 1800-talets mitt. Det var en son till självaste Samuel Owen som blev vittne till mordet, och som senare kunde ange förövaren.

Ett bad – 5-öresbadet – låg förtöjt mellan bron och dåvarande Eldkvarn. När kvarnen brann på hösten 1878, tvingades man kapa förtöjningarna för hettans skull, och badet seglade ut på fjärden.

För rätt länge sen
Agnegatan minner om kung Agne som enligt Snorre Sturlasson mördade sin maka på en plats som man identifierar som Stockholm.

Gustav Vasa kastade ut munkarna från holmen år 1527. Han behövde den bl.a. för ”mulbete” för sina kor.

Gustaf II Adolfs änkedrottning Maria Eleonora hade planer på att bygga ett lustslott på holmen. Bygget påbörjades men avslutades aldrig. Det blev ett luftslott.

År 1755 blev det klart att invandrade judar skulle få behålla sin tro. I samband därmed hade man faktiskt planer på att placera ett ghetto på holmen.

Så blev det nu inte, men vi har två bevarade judekyrkogårdar, en på Alströmergatan och en i Kronobergsparken. I den senare låter förresten Lisa Marklund ett mord begås i en av sina deckare.

Sedan länge hade Holmen benämnts ”munkholmen” Men kyrkan gillade inte namnet. Ett förslag var Karlsholmen, då Karl XI nyligen krönts till kung. Men då kungen själv tillfrågades, sa han ungefär:  … eftersom Riddarholmen ligger här, och Drottningholm en bit härifrån, så varför inte Kungsholmen däremellan. Och så blev det. Smart kung!

För inte så länge sen

 Många  av holmens bebyggare vid skelskiftet 1800-1900-talet tyckte inte det lät fint nog att bo på Kungsholmen, en utpräglad arbetarstadsdel som den var. Man jämförde sig med Östermalm – som förut hetat Ladugårdslandet – och nu ville man byta till det  ”finare” Västermalm. Men – vänta nu – vi har ju fåt namnet av kungen! Kungsholmsborna motstod trycket av likriktning.

Långt in på 1850-talet var det vanligt med ”budning” för att lösa holmens avträdesproblem. Det gick till så, att man lämnade nycklar och en 50-öring på Budningskontoret. Då fick man en nummerplåt och ett vänligt ”Kommer i natt”. Enligt traditioner skulle det sen stå ett par pilsner framme till grevarna ”de Bär”.

Författaren och akademiledamoten Lars Forssell växte upp på Flemminggatan 56 och gick i S:t Görans folkskola mitt över gatan. Året var 1936 och klassen hade en fröken Fernström I parallellklassen för fröken Lind i klassrummet intill gick skådespelerskan och tillika sångerskan Ulla Sjöblom. Ulla kom att sjunga många av Lars visor. Undrar om de kände till det sambandet?

På platsen där ett ”dagis” nu ligger på Lagerlöfsgatan låg Hedvigbergs gård, uppförd 1819. Huset märktes upp och plockades ned 1943. Det var tänkt att det skulle återuppstå någonstans. Länge låg det nedplockat under en presenning. När bitarna började ruttna, eldades allt upp! Så kan det gå.

Lilla Essingen har haft en flygindustri. Den startades av den österrikiske provflygaren Edman Sparman år 1932. Fyra ”Sparmanjagare” erbjöds till Flygvapnet. Ett finns kvar på Flygmuseet i Linköping. Det berättas, att Sparman gick upp på Västerbron och lät sina modeller i balsa-trä undgå ”spinnprov” genom att singla ner dem därifrån.

Holmens äldsta biograf, Kungsholms-Biografen, öppnades redan 1905. Den låg i Hantverkargatsbacken nästan ända upp mot Polhemsgatan. Biljettpriset var 5 öre.

Alice Babs sjöng någon gång på 40-talet in ”Swing it, Magistern” på biografen Vargen med adress S:t Eriksgatan 35. Skivbolaget Sonora hyrde in sig i biografen som var en typisk kortfilmsbio. Den bytte senare namn till Gnistan.

ABBA hade på samma sätt inspelningsstudio i nedlagda Rivoli – senare Riverside – längre fram på gatan.

Holmens paradbiograf Draken fick fyndigt nog sitt namn av att apoteket S:t Göran låg i kvarteret intill.

”Sportis” existens varade bara dryga tjugu år. Den fina 50-metersbassängen byggdes om till parkeringsplats för bilar!

Frimurarnas barnhem i Kristineberg hyste på sin tid ett litet barn vid namn Frans Svanström. Han blev så småningom direktör för Svanströms pappershandelsbolag, och donerade stora summor till barnhemmet. I dag ligger ett ”Svanströms” på Hantverkargatan och ett på S:t Eriksgatan.

I ”Krillan” – där idrottsplatsen idag ligger – fanns en  velodrom för cykel- och motorcykeltävlingar. År 1927 ordnades en proffsmatch där mellan Harry Persson och en amerikansk boxare Gorman. Hela stan följde matchen. Sven Jerring refererade matchen per telefon till en medarbetare på Gustav Adolfs Torg, där en stor folkmassa samlats.  Hur det gick? Lite snopet. Harry P vann på teknisk KO i femte ronden.

Annonser